Archive for september, 2009|Monthly archive page

Sahlin måste vinna sina egna för Afghanistan.

I helgen reser jag till Göteborg för att förbereda EUs försvarsministermöte, som inleds där på måndag. Efter diskussioner om sjöövervakning och EUs snabbinsatsstyrkor på måndag, följer under tisdagen diskussioner om pågående insatser som ATALANTA och en lunch där det bredare engagemanget i Afghanistan skall diskuteras.

Därför var det intressant att se TV4s opinionsmätning idag, om stödet för den svenska ISAF-insatsen. Generellt kvarstår bilden från i somras, att långt många fler svenskar är för insatsen, än mot den. Detta trots att vi sett en rad skarpa lägen där den senaste tiden.

Totalt 44% av de tillfrågade är för den svenska insatsen, medan mindre än en tredjedel är mot. Andelen osäkra är 26%.

Stödet bland Allians för Sveriges väljare är stort, 58% stöder insatsen.

Däremot sviktar stödet bland oppositionens väljare, där 33% stöder insatsen. Det är ett direkt kvitto på hur oppositionsledaren hanterat frågan.

Den svenska insatsen i Afghanistan inleddes av socialdemokraterna, insatsen har därefter utökats av socialdemokraterna. Den utökning som alliansregeringen förra året tog initiativ till mötte socialdemokraternas stöd i riksdagen, vilket var viktigt.

Men socialdemokraterna har inte tagit ansvar för att vinna sina egnas stöd för varför insatsen är viktig.

Den socialdemokrat som är aktiv i frågan på ett stabilt sätt är Urban Ahlin i utrikesutskottet. Men har någon sett försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson eller någon längre rad av ledande socialdemokrater bedriva tydlig opinionsbildning för den svenska ISAF-insats, som partiet en gång startade?

Har Mona Sahlin gjort allt för att vinna partiets eller oppositionens helhjärtade stöd för insatsen? Jag har vid några enskilda tillfällen sett henne klargöra att Sverige skall stanna kvar i Afghanistan, och det är såklart bra, men det är tydligt att detta inte räckt gentemot hennes egna väljare. Och resultatet kan alla se i dagens opinionsmätning.

För att knyta an till mitt förra blogginlägg, så här blir det med en opposition som för att dölja egen splittring tar allt mer strid i formfrågor och tappar kraften i sakfrågor. I det här fallet kräver vänstern att Sverige lämnar Afghanistan, miljöpartiet vet ingen längre var de står och socialdemokraterna är som parti för insatsen, men riskerar att förlora frågan till vänstern om inte ledarskapet börjar agera tydligare.

Sahlin måste vinna sina egna för Afghanistan.

Annonser

Opposition utan kraft för annat än formfrågor

I brist på egen politik och för att dölja splittring mellan partierna tar oppositionen alltmer istället strid i politikens formfrågor.

Idag handlar det om att riksdagen i budgetpropositionen – tre-och-ett-halvt år i förväg! – informeras om att Sverige har ambitionen att delta i den EU-snabbinsatsstyrka som Storbritannien avser att leda 2013.

Riksdagen får alltså informationen tre-och-ett-halvt år i förväg och på ett så tidigt stadium att det inte finns mer konkret information att lämna. Men för oppositionen är detta såklart försent och nästan odemokratiskt . . .

Vi andra är glada att Sverige anses vara ett så kvalificerat land när det gäller militär krishantering att Storbritannien vänder sig till oss för att söka vår medverkan. Nu diskuteras hur ett svenskt deltagande skulle kunna se ut. Ett av flera möjliga alternativ i det här tidiga skedet av samtalen är ett antal stabsofficerare.

Värt att notera är att ingen i försvarsutskottet ställt några som helst frågor om saken, trots att beskedet om deltagande står i svart på vitt i budgetpropositionen. Idag fanns uppenbara möjligheter för oppositionen att ställa frågor eller lämna synpunkter, när jag informerade försvarsutskottet om det stundande försvarsministermötet i Göteborg. Det kommer ju att handla just om EUs snabbinsatsstyrkor, och hur användbarheten i dem kan öka.

Sveriges deltagande i EUs snabbinsatsstyrkor hanteras på samma vis nu som tidigare. Riksdagen informeras i budgetproposition. De partier som är emot deltagande kan motionera om detta och sedan rösta för sin egen linje. Allmänna motionstiden pågår. Men det är talande för oppositionens syn på sig själv att man tydligen hellre kräver information i utskott, där regeringen deklarerar sin syn, än skrivningar i formella dokument som riksdagen ytterst har att fatta beslut i kring.

Gunilla Wahlén (v) får frågan i rapport, vad kan ni göra om ni inte vill se detta deltagande? Vi kan riva upp det efter nästa val, svarar hon – ingenting om att oppositionen i riksdagen kan motionera, begära tillkännagivanden, reservera sig eller rösta för sin linje om man så önskar. Tala om passivitet. Huruvida socialdemokraterna delar vänstern besked att Sveriges deltagande tillsammans med Storbritannien skall rivas upp, om möjlighet ges, framgick inte av rapport.

Vänstern är emot EUs snabbinsatsstyrkor överhuvudtaget. Hur information ges spelar ingen som helst roll. Miljöpartiet tror jag ingen längre vet var de står.

Socialdemokraterna är för deltagande i EUs snabbinsatsstyrkor, men mot att Sverige har en ledande roll, en nog så tydlig ambitionssänkning alltså. Partiet är tyvärr på väg att överge sin gamla tradition av internationell solidaritet och skär nu ner anslagen för internationella insatser drastiskt. Socialdemokraterna i försvarsutskottet saknar alltså finansiella möjligheter att göra annat än att kritisera regeringens ambition att Sverige skall fortsätta att med jämna mellanrum ambitiöst delta i och leda en snabbinsatsstyrka.

Oppositionens sätt att agera är alltmer en strid i formfrågor – i avsaknad av egna genomarbetade alternativa förslag, samt en allt högre ljudnivå, med allt mindre utrymme för nyans och resonemang.

Det har prövats förr i svensk politik och utan varje form av framgång.

Civila måste värnas

De svenska soldaterna samtalar ständigt med lokalbefolkningen i PRT MES. Ett av mina starka minnen från resan är när en svensk soldat möter en grupp barn och ropar ”tjenare!”. Barnen förstår varken svenska eller engelska – men de märker intresset och vänligheten och söker direkt kontakt med soldaten.

Den enda vägen att vinna Afghanistans framtid är att vinna befolkningen. Positiva åtgärder för detta är stöd till utvecklingsinsatser, demokrati och att civila möts med erforderlig respekt från ISAFs sida.

Samtidigt måste antalet civila offer för strider i landet i varje läge undvikas. Det är, som amerikanerna nu säger, viktigare att värna civila afghaner än att slå mot motståndare.

Att värna civila är rätt och riktigt, men det är också nödvändigt för att nå de militära målen. Det handlar om att värna stödet för insatsen både bland befolkningen i Afghanistan och på hemmaplan i ISAF:s bidragande länder. I Tyskland pågår t.ex. en debatt – inför stundande val – efter vad som hände vid en flygattack i Kunduz nyligen.

Om civila inte värnas blir insatsen kontraproduktiv.

Detta sagt i medvetenhet om att det i skarpa lägen kan vara svårt att se skillnad. Motståndarna bär inte uniform och uppträder ofta bland civila. Motståndare använder vägbomber, s.k. IED-attacker, som skördar många civila liv.

Det förekommer att civila som på något sätt samverkar med den internationella närvaron utsätts för utpressning och hot och därför tvingas ta avstånd från ISAF.

Motståndarna är inte en enhetlig gruppering. En del grupper agerar med religiös övertygelse som grund.

Andra grupper i landet kan ha annan bakgrund, en del kan få betalt för att agera mot ISAF. En enskild ledare kan på förhållandevis kort tid bygga upp ett ansenligt följe, om det inte förhindras i tid.

Genom god kontakt med lokalbefolkningen får svenska ISAF-soldater information om vad som sker, hur utvecklingen ser ut och kan därför bättre än annars agera i tid. Det sker bl.a. genom patrullering i områden där det finns problem. Det var bl.a. i samband med sådan patrullering som svenska soldater besköts i somras. De störde grupper som på ett eller annat sätt motarbetar den afghanska regeringen och ISAFs stöd till denna, vilket var långsiktigt riktigt.

Sådana grupper agerar inte sällan mot lokalbefolkningen, så det ligger i dennas intresse att grupperna hindras eller störs i sin verksamhet.

Nya materielbeslut i dagens budget

I dagens budget begär regeringen riksdagens stöd för att gå vidare med anskaffning av en rad centrala materielsystem. Det kanske viktigaste är ny radarjaktrobot för JAS 39 Gripen, men också nya splitterskyddade fordon, nytt taktisk obemannat spaningsflygplan (TUAV), samt nytt signalspaningsfartyg. Detta ett par veckor efter beslutet att anskaffa artillerisystemet Archer togs.

Vi går också fram med bildande av en ny exportstödsmyndighet för försvarsmateriel, en direkt konsekvens av det stora beroende av den internationella marknaden som de försvarsindustriföretag som verkar i landet har.

Gällande stödutredningen, utredningen av försvarets stöd- och kringmyndigheter, tas förslagen omhand genom att en genomförandekommitté tillsätts, som skall lämna konkreta förslag på hur den nya myndighetsstrukturen ska formas.
Detta arbete skall göras med utgångspunkt i Stödutredningens förslag, men med beaktande av remissinstansernas synpunkter.

FMV delar t.ex. synen på storleken på möjliga besparingar för att frigöra resurser för operativ nytta, och också takten i vilken detta är möjligt att genomföra – men har ett alternativt förslag om hur den nya strukturen bör se ut. Jag har mött både FMVs ordförande och GD särskilt, för att diskutera deras alternativa förslag. Genomförandekommittén skall titta också på detta. SVDs Ledarbloggs beskrivning av förslaget i dagens budget är alltså inte riktig.

I övrigt fortsätter vi att planera försvaret med oförändrade resurser, för att åstadkomma den modernisering av försvaret som riksdagen beslutade den 16 juni och vars inriktning Försvarsmaktsledningen helt står bakom.

Inriktningen är fastlagd, de kommande åren kommer att ägnas åt genomförande av den nya inriktningen.

Förtroendemännen om den svenska insatsen

En viktig del av programmet i Afghanistan var att träffa det svenska förbandets förtroendemän.

Vi hade ett ordentligt möte tillsammans under besökets första dag. På kvällen satt vi och pratade på mässen ”Glowing Scorpion” på svenska Camp Northern Light. Jag bad då några av förtroendemännen att via min blogg sända en hälsning till den svenska debatten om Afghanistan, och berätta om sina tankar om vad som är viktigt för insatsen framöver. Här följer några av deras synpunkter:

Robin och David på skyttekompaniet:

– Med tanke på att missionsområdet är fyra ggr så stort som det i Kosovo så räcker inte antalet soldater till som finns här just nu. Tidigare i Kosovo och även Bosnien har Sverige haft en förstärkt bataljon, det motsvarar en ca fyra så stor styrka som vi har här. Vi blir frustrerade då vi ser att det finns mycket att göra här nere och att vi helt enkelt är för få ”fötter på marken”.

– Större delen av oss som är här nere har jobbat tillsamman i över två år med början NBG 08. Med tanke på att vi går in mot ett nytt försvar där FM kommer att anställa kontrakterade soldater så känner vi att de är slöseri med både pengar och kompetens att låta oss sluta efter pågående mission. Det som förmodligen kommer att bli ett alternativ för oss är att söka de ”nya” försvaret som alla andra men då har man tappat mycket av konceptet , styrkan ligger i att förbanden är samtränade. Vårt önskemål är att vi på 1922 skyttekompaniet blir återanställda i den formen som vi jobbar i just nu och FM spar pengar på att slippa samträna en helt ny styrka.

Ida, sjukvårdspluton:

Läget här nere har ändrats, det har skett en ökning i handlingar från insurgenternas sida och vi har ökat vår aktivitet för att följa med i den utvecklingen. Men när man ökar antalet personal i styrkan och även aktiviteter och operationer så ställs högre krav på underhållet runt omkring. En ökning av antalet ambulanser har skett men jag känner att det ändå inte är tillräckligt. Så länge läget är lugnt så går det förstås bra, men när ”det” väl händer så vill man vara alert och utvilad och riktigt skärpt. Som det är nu så är det svårt att få nog med tid att vila. Behovet av operationer har ökat och det är klart att vi ska följa utvecklingen här i landet och anpassa vår verksamhet efter det, vi gör en viktig insats i samarbetet med ANP och ANA. Men i och med ökningen så har sjukvårdsresurserna blivit i underkant av vad som behövs för att fungera. Dessutom så gör de fordon som vi har att vi inte har möjlighet att ta oss fram på alla ställen där vi opererar. Med mer personal och en större fordonspark där man kan alternera fordon beroende på behovet så skulle vi kunna prestera bättre och på ett mer effektivt sätt.

Attacker längs huvudvägen från Masar e-Sharif

Huvudvägen mellan Masar e-Sharif och Shebergan har drabbats av en rad IED-attacker och eldöverfall.

Längs vägen löper mil efter mil av en gammal sovjetisk gasledning, numera rostig och delvis sönderfallen. Den har av extremister använts som eldställning för överfall mot ISAF-styrkor. Vid sidan av vägen finns en rad jordkullar, som också de använts som eldställningar av extremister. ISAF säkrar dem löpande. Längs vägen har eldstrider utkämpats.

Strax utanför Shebergan exploderade nyligen en IED (hemmagjord vägbomb), placerad på en cykel stående vid vägen. Den resulterade i civila offer.

Längs denna huvudväg rör sig ISAF och svenska soldater dagligen. Det är en speciell känsla att färdas där och känna till det som skett och sker. Hotet från IED i Afghanistan kan komma snabbt, som en blixt från klar himmel. Svenska soldater möter hotet genom att ständigt följa och eftersöka vad som händer längs vägen. Där vi åker spanar fordonsförarna ständigt efter jordhögar längs väggrenen, som de inte känner igen eller övergivna cyklar och fordon. Vissa passager har extra bevakning.

På nätterna patrullerar stridsfordon 90 vägen. Den har utmärkt mörkerförmåga och har haft betydande inverkan på extremisternas vilja och möjlighet att fortsätta utföra eldöverfall längs vägen.

Ett Stridsfordon 90 används runt 140 mil under ett normalår i Sverige. I Afghanistan har de på kort tid redan färdats mer än dubbelt så långt. De gör verkligen stor nytta för insatsen, inte bara för förstärkningsinsatser utan också vid nattpatrullering.

Tillbaka från Afghanistan

När detta skrivs har jag just landat från Afghanistan.

Jag kommer i en rad blogginlägg framöver att redovisa intrycken från resan, som var mycket bra. Vi rörde oss långt ut i det svenska PRT-området, från Camp Northern Light i Masar e-Sharif (MES).

Jag gjorde resan för att markera stöd för de svenska soldaternas insats, visa dem uppskattning och inhämta information inför höstens kommande proposition om den svenska insatsens förlängning. Därför reste vi med bil till Sar e-Pol, ca 20 mil från MES, där flera av de svenska soldater finns som utsatts för beskjutningar i sommar. De hade inte tidigare fått besök på regeringsnivå.

Vi passerade genom Shebergan i provinsen Jowzan i det svenska ansvarsområdet, ca en-och-en-halv timmes bilresa från MES. Vi besökte skyttekompaniet, OMLT-verksamheten, den svenska transportflygenheten med sitt C130 (Hercules) som fram tills nu verkat i MES, liksom ISAF:s befälhavare för det norra området och distriktsguvernörens kontor i Sar e-Pol. Dessutom följde vi det svenska PRT:ts arbete i Masar e-Sharif.

Jag är djupt imponerad av de svenska soldaternas professionalism och arbete för att skapa säkerhet i området. Vi måste vara beredda att löpande anpassa det svenska bidraget efter uppgiften, som är föränderlig beroende på förändrat säkerhetsläge. Under hösten sker den utökning till 500 soldater som riksdagen gett mandat för. Fordonsparken och materielen förstärks.

Jag är också övertygad om vikten av att fortsätta att öka de civila insatserna för att bidra till social och ekonomisk utveckling i landet.

Mer om detta i kommande bloggar.

MUF, Hjälmaren och Göteborg

Den senaste tiden har präglats av resor i landet och förberedelser inför det kommande ministermötet i Göteborg.

Idag besökte jag Moderata Ungdomsförbundets stämma för att berätta om den nya säkerhets- och försvarspolitiken. Som vanligt är kontakterna med MUF väldigt givande.

Frågorna – idag från en väl påläst moderator, häromdagen i Örebro från mötesdeltagarna – är initierade och intresserade. Många muffare är genuint intresserade av utrikes- och försvarsfrågor och jag hoppas att många av dem kommer att söka sig till försvaret på frivillig grund.

Det är verkligen värt att understryka att övergången från plikt till rekrytering på frivillig grund kommer att kräva helt andra insatser än idag för att informera, kommunicera och resonera med unga människor om säkerhets- och försvarspolitik. Det handlar om att beskriva försvarets roll och uppgift för Sverige och svenska intressen, samt att visa hur och varför försvarsmakten är intressant för unga människor. Det handlar inte minst också om att svara på unga människors frågor.

Jag ser framför mig att jag själv, andra politiska företrädare och försvarsmaktens ledning och informatörer kommer att behöva ägna mycket tid under nästa vår för att resa runt i landet och informera för att grunda övergången till frivillig rekrytering. Jag kommer att återkomma med mer omfattande resonemang kring detta här på bloggen.

Till andra intressanta aktiviteter i veckan hörde ett besök hos Sjöräddningssällskapet på Vinön i Hjälmaren. Företrädare för den kommunala räddningstjänsten, SOS Alarm, Polisen och Länsstyrelsen deltog också.

Hjälmaren omges av tre län och ett antal kommuner. Räddningsinsatser på sjön kräver därför betydande samordning. Sjön är vacker och har betydande inslag av fritidsbåtar på sommaren och långfärdskridskoåkning på vintern. Det finns ett antal professionella fiskare på Hjälmaren. Därför är Sjöräddningssällskapets och de offentliga aktörernas arbete och samarbete så uppskattat.

Gällande ministermötet i Göteborg så är vi nu närmast färdiga med program, förberedande kontakter med andra länder och den multimediapresentation av vårt nya system för gemensam Östersjöövervakning, som vi tänker inleda mötet med.

Gott mottagande för solidaritetsförklaringen

Den 16 juni antog riksdagen den svenska solidaritetsförklaringen. Den har tagits emot väl i omvärlden.

Sverige är militärt alliansfritt. Men det är knappast tillräckligt att beskriva ett lands säkerhetspolitik genom att beskriva vad landet inte är. Så vad är Sverige? Sverige är ett land som bygger säkerhet tillsammans med andra, sina grannar i Norden och EU.

Solidaritetsförklaringen är formad för den nya tidens breda hotbild och omfattar allt från civila till militära hot. Det går inte att se en situation där en militär konflikt i vårt närområde skulle drabba endast ett land.

Solidaritetsförklaringen lyder: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Vi ska därför förbereda oss för att efter egna nationella beslut kunna ge och ta emot stöd, som också kan vara militärt.

Det är inte fråga om militär alliering, eller krav på anslutning till ömsesidiga försvarsförpliktelser, som i Natos artikel 5. Det nordiska samarbetet är vare sig en genväg eller smyganslutning till Natos säkerhetsgarantier. Den svenska solidaritetsförklaringen är en tydligt aviserad svensk viljeinriktning om hur vi vill agera, efter beslut i det enskilda fallet. Därför kräver den heller inte försvarsgarantier från andra.

EU-medlemskapet är ett fundament i vårt lands utrikespolitik. EU bedriver en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Den svenska riksdagen har i bred enighet antagit EUs nya fördrag, med dess solidaritetsklausuler. Försvarsberedningen lämnade i bred enighet – med utgångspunkt i det nya fördraget – formulering av en svensk solidaritetsförklaring. Den skiljer sig på två sätt från den berörda formuleringen i EU-fördraget. Den omfattar för det första också länder i Norden som står utanför EU, dvs Norge och Island. För det andra antog försvarsberedningen en formulering som inte har den avgränsning till terrorangrepp som den motsvarande formuleringen i fördraget har, utan som omfattar angrepp i vidare mening.

Den svenska solidaritetsförklaringen speglar Sveriges syn på hur säkerhet byggs i närområdet och är inte villkorad av andra länders agerande.

Men ändå, hur har andra förhållit sig till den svenska solidaritetsförklaringen?

*EUs medlemsländer antar med det nya fördraget dess båda solidaritetsklausuler:

”AVDELNING VII Solidaritets klausul, Artikel 222

1. Unionen och dess medlemsstater ska handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en
katastrof som orsakas av människor. Unionen ska mobilisera alla instrument som står till dess förfogande, även de militära resurser som medlemsstaterna tillhandahåller, för att … ”

EU-fördragets artikel 42, 7:e stycket, lyder:

”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med all till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det”.

*I den s.k Stoltenbergrapporten, av den tidigare utrikesministern Thorvald Stoltenberg, lämnades förslag på en mer långtgående nordisk solidaritetsförklaring.

*Vid mötet den 8-9 juni, i Reykjavik, antog de nordiska utrikesministrarna en deklaration med bl.a följande innehåll:

”On the basis of common interests and geographical proximity it is natural for the Nordic countries to cooperate in meeting the challenges in the area of foreign and security policy in the spirit of solidarity.”

Här pekas alltså ut det faktum att våra länder har gemensamma intressen, att det därmed är naturligt att samarbeta och att utmaningar ska mötas i en anda av solidaritet.

*I Almedalen i somras vände den finske ambassadören på frågan: Går det att tänka sig en situation där ett nordiskt land skulle stå passivt om ett annat drabbades?

Det gör det inte. Det är numera en bred hotbild och också breda möjligheter att möta densamma, alltifrån gemensamt politiskt agerande till militär hjälp.

Nato-medlemskap står inte på den politiska agendan denna mandatperiod. Däremot är det viktigt att Sverige så sent som i juni månad uppdaterat synen på hur vi förhåller oss till hur säkerhet skall byggas tillsammans med andra i vårt närområde.

Utvecklingen av nordiskt samarbete på utrikes-, säkerhets och försvarsområdet har varit mycket dynamisk de senaste åren. Potentialen för ytterligare fördjupning är stor.

Vindkantring i försvarsdebatten?

Frågan är om försvarsdebatten står inför en vindkantring.

Under de senaste åren och särskilt efter Georgienkriget har de frågor som Försvarsdepartementet fått närmast uteslutande kommit från ”höger”. De har handlat om behov av mer pengar till försvaret, om nationellt territorialförsvar och om hot från Ryssland. Det har förekommit kritik mot internationella insatser på temat att de skulle dra resurser från det nationella försvaret.

Under sommaren har debatten varit konkret och fokuserat på insatsen i Afghanistan, förenklat med tydligt stöd för insatsen från ”höger” och nymornad kritik från ”vänster”.

Den senaste tiden har frågorna vi möter allt tydligare börjat komma från ”vänster”. Det handlar om ifrågasättanden av samarbete med USA och Nato, misstro mot försvarsmaterielexport, kritik mot gemensamma övningar (Loyal Arrow), ifrågasättande av förekomsten av hot mot Sverige och kritik mot internationella insatser som den i Afghanistan på temat att vi skulle gå USAs ärenden.

Intressant med svensk debatt om säkerhets- och försvarspolitik är att den i så låg utsträckning förs med deltagande av politiker och partier. Istället är det nästan bara debattörer och ledarsidor som är aktiva. Debatten blir frispråkig och levande vilket är bra, stundom högljudd, och inte sällan präglad av att de som deltar varken behöver genomföra eller finansiera sina idéer. De svarar heller aldrig inför väljarna för vare sig språkbruk, påståenden eller prioriteringar. (Se bilden av ISAF i vissa texter.) Lika lite behöver ansvar tas för konsekvenser, som t.ex. för effekterna för civila av ett snabbt tillbakadragande från Afghanistan. Politiker och partier måste ta sådant ansvar.

Det anmärkningsvärda är dock såklart inte ledarsidors och debattörers närvaro i debatten, det är ju deras roll, utan att ett av statens kärnområden utlöser så lite partipolitiskt ansvarstagande och deltagande i debatten.

En anledning är att oppositionen inte har klarat att utveckla en egen genomarbetad, specificerad och finansierad linje. Den stund oppositionen börjar delta i debatten kommer detta att synas. Därför finns knappt debatt om olika försvarspolitiska alternativ, utan endast frågor med olika förtecken.

Varför då ett tilltagande vänsterfokus i debatten just nu? En anledning är att debatten om Afghanistan mobiliserar vänstern och vänstersocialdemokrater mot USA och Nato. De känner igen sig i den miljön. En annan är att socialdemokraterna snart har partikongress och att detta ses som en arena för motstånd mot insatsen. Ytterligare en är att oppositionen är splittrad och snarast måste förhandla ihop sig om en gemensam linje också på detta område. Debatten är ett uttryck för var balansen i en sådan gemensam linje skall ligga. Sahlins frånvaro i debatten skapar utrymme för debatt inom det egna partiet.

Annonser