Archive for oktober, 2009|Monthly archive page

Georgien till Afghanistan

I Bratislava förra fredagen hade jag ett bilateralt möte med min georgiske kollega. En anledning att han ville träffas var för att redogöra för Georgiens engagemang i Afghanistan.

Georgien kommer att bidra med ett kompani under fransk ledning och en bataljon under amerikansk ledning. Totalt kommer det georgiska bidraget att omfatta ca 900 soldater. Det är ett betydande bidrag för ett förhållandevis litet land.

Det ger en intressant bild av hur Georgien ser på säkerhetsbyggande. Internationellt samarbete och deltagande i internationella insatser bedöms ge ökad säkerhet också för Georgien.

Annonser

Länsrätten om FMVs upphandling

Jag har nu i eftermiddag läst Länsrättens dom angående BAE Hägglunds överklagande av FMVs upphandling av fordon (AWV).

Den kritik som riktats mot FMV i formfrågor – gällande bl.a. upphandlingstidens längd, förfrågningsunderlagets utformning, och förändring av vissa villkor som t.ex. fordonens svängradie – delas av domstolen, som finner att upphandlingen därför skall göras om.

Den kritik som riktats mot FMVs upphandling i innehåll – t.ex. gällande utvärderingen i sig, Patrias uppfyllande av kraven, eller synen på om framtida royalty skall vägas in i den ekonomiska bedömningen – har såvitt jag kan se inte vunnit domstolens gillande.

Jag förutsätter att FMV nu analyserar domen och återkommer med besked om fortsatt agerande.

Det besked jag tidigare lämnat om anskaffningen gäller också fortsättningsvis. Sverige kommer att anskaffa det fordon som uppfyller kraven och är bäst och billigast, efter avslutad konkurrensupphandling.

Jag har tidigare välkomnat att de frågetecken som funnits rörande upphandlingen löses ut när företagets överklagande behandlas av domstolen.

Finlands syn på solidaritetsklausulen och artikel 42.7 av Lissabonfördraget

Idag möter jag min finske kollega Jyri Häkämies i Stockholm. En sak vi kommer att diskutera är EUs nya fördrag och dess betydelse på vårt ansvarsområde.

Det nya fördraget innehåller, som jag pekat på i tidigare bloggar, inte endast en, utan två solidaritetsförklaringar. Det är därför mycket intressant att se hur Finland hittills tolkat dessa. Den finska tolkningen är mycket näraliggande det som uttrycks i den svenska solidaritetsförklaringen, som ju bygger på fördragets skrivningar.

En bra källa är ”Finlands säkerhets – och försvarspolitik 2009 – Statsrådets redogörelse”. I denna ser man följande paragrafer:

”Solidaritetsskyldigheten och skyldigheten till ömsesidigt stöd och bistånd vid ett väpnat angrepp stärker unionens inre säkerhet och solidariteten mellan medlemsländerna. Skyldigheterna stöder också Finlands säkerhet.

Finland har redan ändrat sin lagstiftning så att det är möjligt att bistå ett annat EU-land i en situation enligt solidaritetsklausulen. Finland måste bedöma sin beredskap att fullgöra skyldigheten till ömsesidigt stöd och bistånd. Några planer på att utveckla ett gemensamt territoriellt försvar för Europeiska unionen finns dock inte, eftersom delen av EU-länderna sköter sitt försvar genom NATO.”

”Eftersom Finland inte hör till någon militärallians kan man inte använda utomstående militärt stöd som grund för planeringen av det militära försvaret. Finland måste dock förbereda sig för möjligheten att ta emot och lämna internationellt bistånd.”

”Det internationella militära samarbetet stöder det finska försvaret och dess trovärdighet. Deltagandet i internationell krishantering ökar säkerheten i Finland och skapar kapacitet till internationell samverkan. Förmågan att ta emot och ge internationell hjälp måste skapas under normala förhållanden”.

”Solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget effektiverar ibruktagandet av unionens och medlemsstaternas medel och resurser samt förstärker medlemsländernas inbördes solidaritet. Finland agerar i enlighet med solidaritetsklausulen.”

”Finlands utgångspunkt är att unionens medlemsländers ömsesidiga skyldighet att bistå varandra befäster medlemsstaternas ömsesidiga solidaritet och förpliktar all medlemsländer i lika hög grad. Finland bistår övriga medlemsländer i enlighet med biståndsskyldigheten och förväntar sig att de övriga medlemsländerna agerar på samma sätt. Finland anser att en biståndsskyldighet som även omfattar militära medel är ett åtagande som faller sig naturligt i ett sådant nära förbund som unionen utgör. Det är klart att den starka samhörigheten i unionen också återspelar sig på den militära verksamheten och på beredskapen att försvara andra medlemsländer med all till buds stående medel.

Den ömsesidiga biståndsskyldigheten är en skyldighet som direkt binder medlemsstaterna och ibruktagandet av den kräver inget enhälligt beslut på unionsnivå. Varje medlemsstat fattar ett eget beslut om att ge bistånd och om formerna för detta.

I sin politik beaktar Finland att unionen inte har en egen försvarsplanering och inte heller arrangemang för ett gemensamt försvar. Via krishanteringen uppkommer samverkansförmåga vad gäller att ta emot och ge militärt bistånd. Möjligheten att få bistånd från övriga unionsländer höjer tröskeln för ett anfall och förbättrar Finlands förmåga att förebygga ett eventuellt anfall.”

Snyggt självmål Göran Persson…

Den materielförsörjningsstrategi som Göran Persson kritiserar i DN idag, initierades av Göran Persson själv.

Har PR-konsulten Göran Persson skrivit en artikel som kritiserar statsministern Göran Persson?

Döm själv:

Regeringens skrivelse 2005/06:131
En ändamålsenlig styrning och förvaltning för
försvaret

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Harpsund den 16 mars 2006

Göran Persson

Sid 33: ”En viktig och bärande idé med den vidareutvecklade strategin är att i dess tidiga faser först utröna möjligheterna till att tillgodose Försvarsmaktens behov utan att initiera nya utvecklingssatsningar och teknisk kravgenerering.

Genom en systematisk genomgång av möjligheterna att
utnyttja befintlig materiel, genom att öka antalet eller vidareutveckla
dessa befintliga system, och genom att behovet tillgodoses av de produkter och tjänster som den internationella marknaden erbjuder bör fördyringar kunna undvikas.

I första hand bör en anskaffning göras genom deltagande i samordnad internationell anskaffning och i andra hand på egen hand. Endast i de fall då dessa möjligheter uttömts bör man välja att tillgodose behovet genom en nyutveckling, och även då i första hand i samarbete med andra eller tillsammans med internationella samarbetspartners.

Egenutveckling bör ske endast i undantagsfall.”

Göran Persson – mannen bakom förbandsdöden

Göran Persson och Alf Svensson skriver om försvarsindustrin i DN idag. Innehållet är precis det samma som de tidigare torgfört. Jag kommenterade det redan för ett par veckor sedan, här på bloggen. Men det kan upprepas idag.

Ingen svensk politiker under efterkrigstiden har sämre förutsättningar än Göran Persson att kritisera försvaret, eller försvarsindustrins situation.

Göran Persson är den enskilde politiker som mest konsekvent drivit igenom icke underbyggda men systematiska nedskärningar av försvaret.

Minns hur han stod i riksdagen och på fri hand deklarerade att miljarder skulle tas från försvaret och ges till polisen.

Han bär personligen ansvar för tjogvis med förbandsnedläggningar, så som regeringschef under ett decennium. Under socialdemokraternas tid vid makten lades 60 förband och verksamhetsställen ner.

Göran Persson bär ansvar för en försvarspolitik där allt annat än försvarsförmåga stod i centrum och där därför till slut endast en tredjedel av den nationella insatsorganisationen var användbar – inom ett år.

Han är nu med i ett parti som vill undergräva försvarsutgifterna med 4 miljarder kronor om året.

Socialdemokraterna vill visserligen inom ramen för sina nedskärningar se 100 miljoner kronor mer på anskaffning 2010 (1:3) – men det finansieras med 100 miljoner mindre på vidmakthållande av materiel under 2010 (1:4)! Detta påstås inte ens av socialdemokraterna ha med landets försvarsförmåga att göra, utan istället handlar det om att ”värna jobben”.

Om någon borde ha intresse av att få pengarna att räcka så långt som möjligt, genom en effektiv anskaffning av försvarsmateriel, så borde det vara den som har minst pengar till försvaret, dvs socialdemokraterna. Men icke.

Möte med ISAF-länderna i Bratislava

Skriver detta på planet hem från Natomötet i Bratislava, där jag varit för att diskutera utvecklingen av ISAF-insatsen i Afghanistan.

Jag har under dagen dessutom mött den afghanske försvarsministern Wardak, Natos nye generalsekreterare Anders Fogh-Rasmussen, och Georgiens försvarsminister Bachana Akhalaia.

Mötet var inriktat på att diskutera General McCrystals papper om framtida inriktning för insatsen.

För mig har det varit viktigt att göra följande poänger idag:

*Det går inte att vinna Afghanistan med mindre än att vinna civilbefolkningens stöd och gillande. För att lyckas med detta måste ISAF-soldaterna i vardagen umgås och samtala med befolkningen och alltid visa de civila respekt, något som Sverige redan gör. Vi måste också kunna visa på konkret nytta av den internationella närvaron genom social och ekonomisk utveckling. Detta låter kanske basalt, men min afghanske kollega Wardak kan inte nog understryka vikten av detta.

*Civilas liv och hälsa skall värnas. Även om den stora faran för civilbefolkningen i Afghanistan är extremisternas våld, så måste ISAF bättre hindra och undvika att civila far illa av striderna. Jag välkomnar att general McChrystal uttryckligen säger att det ISAF inte är i landet för att döda extremister, utan för att värna civila.

*Den militära insatsen är nödvändig men inte tillräcklig för att hjälpa Afghanistan till en bättre framtid. Mer och bättre bistånd krävs, liksom stöd till byggande av civila institutioner och rättsstatsuppbyggnad. Att detta inte inleddes långt tidigare är enligt Wardak en anledning till de problem, som finns idag.

*Det är nödvändigt med afghanskt ägarskap, dvs att landets regering tar ansvar för landets utveckling och civilbefolkningens situation. Häri ligger att bistånd lämnas i samarbete med landets regering. Detta förutsätter dock att korruptionen bättre bekämpas i Afghanistan, vilket jag lyfte fram på dagens möte.

*Det är nödvändigt att den afghanska regeringen respekterar mänskliga fri- och rättigheter. Det inbegriper respekt för kvinnors rättigheter och att dödsstraff inte förekommer. Fångar skall behandlas i enlighet med internationella konventioner. Vi är i Afghanistan för att värna mänskliga fri- och rättigheter – det måste också den afghanska regeringen göra. Annars kommer det folkliga stödet för insatsen i deltagande länder att urholkas.

Försvarsminister Wardak accepterade idag min begäran om stöd för att få på plats ett bilateralt avtal om hantering av fångar, som den svenska ISAF-styrkan överlämnar till afghanska myndigheter. Avtalet skulle reglera att överlämnade fångar tillförsäkras mänskliga rättigheter, i enlighet med internationella konventioner. Norge och Danmark har tidigare lyckats avtala om detta, men de svenska ansträngningarna har ännu inte lyckats. Nu finns en möjlighet.

*McChrystal ser behov av att bygga ut den afghanska armén till 240.000 man och den afghanska polisen till 160.000 man. Detta kommer kräva utökat stöd, utbildning och mentorskap från ISAF-länderna till uppbyggnaden. Sverige utökar redan nu sådant stöd.

Allt syftar till att vinna ökat civilt stöd för insatsen, en bättre ekonomisk och social utveckling, samt ökade möjligheter till afghanskt ansvarstagande för säkerheten.

Proposition idag om Afghanistan

Idag antog regeringen propositionen om förlängt deltagande i ISAF-insatsen i Afghanistan. Det är UD som ansvarar för propositionen, liksom för alla propositioner om internationella insatser. En anledning är att regeringen därigenom skall kunna ge en samlad bild av de svenska politiska och militära insatserna i berörda länder.

Regeringen återkommer till riksdagen varje år om ISAF och Afghanistan. Mandatet är också denna gång ettårigt och föreslås gälla under 2010.

Mandatet för den militära delen av bidraget till ISAF föreslås förlängas i enlighet med vad riksdagen beslutade i fjol. Det är fråga om att Sverige ställer en väpnad styrka om högst 855 personer till förfogande för insatsen. Bidragets storlek förväntas under 2010 uppgå till ca 500 personer i den permanenta närvaron.

Detta innebär samma nivå på deltagandet som fem partier ställde sig bakom i fjol, och skall ses som ett uttryck för en vilja till fortsatt brett stöd i riksdagen för insatsen.

När jag i september besökte Afghanistan fanns ca 435 svenskar på plats. Först i samband med att den nuvarande styrkan roteras i november kommer det svenska bidraget att utökas och uppgå till de ca 500 personer, som riksdagen tidigare beslutat.

Försvarsmakten har i ett underlag till propositionen föreslagit ytterligare utökningar. Försvarsmaktens perspektiv på detta är flerårigt. Propositionen är ettårig.

Försvarsmaktens förslag innebär att en större utökning skulle genomföras i november 2010, alltså i praktiken när mandatet som denna riksdag ger insatsen börjar löpa ut. Därefter skulle ytterligare utökning enligt Försvarsmakten ske under 2011, vilket ligger efter att denna propositions mandat löpt ut.

Det finns i propositionen viktiga markeringar gällande ambitionshöjning för de civila insatserna. Det är tveklöst så att det militära bidraget är nödvändigt, men inte tillräckligt för att stödja Afghanistans utveckling. Diplomatisk närvaro, bistånd, stöd till rättstatsuppbyggnad och demokratistöd är helt nödvändiga delar av en sammanhållen Afghanistanpolitik.

I en situation där svenska soldater befinner sig i skarpa situationer är det angeläget att de ges ett brett stöd av den svenska riksdagen.

Vad är oppositionen egentligen för?

Nu har bollen i FRA-frågan entydigt landat på oppositionens planhalva. I onsdags beslutade riksdagen om regeringens proposition med integritetsstärkande åtgärder och en lagreglering av signalspaningen. Oppositionen var emot, det är känt, men vad är dom egentligen för?

”Riv upp, gör om, gör rätt”, sa dom om lagen. Då borde oppositionen rimligen ha en uppfattning om vad som är rätt. Men det har dom inte.

”Riv upp” – det kan man förstå innebörden av, även om konsekvenserna blir ett oreglerat tillstånd under lång tid.
”Gör om” – jaha, varför och på vilket sätt skall lagen göras om då?
”Gör rätt” – ja, men då måste oppositionen ha en uppfattning om vad som är fel idag och rätt imorgon.

Och om oppositionen inte kan redogöra för vad som vore rätt – varför skall lagen då göras om?

Oppositionen säger sig inse vikten av signalspaning, men partierna är inbördes oense om huruvida signalspaning skall kunna ske i kabel och om behovet av lagreglering. Skall FRA ha reglerad kabelaccess eller inte? Här gav olika oppositionsföreträdare olika besked under debatten.

Det enda konkreta besked som oppositionen lämnat är krav på en parlamentarisk utredning. Detta är bara en synpunkt i form, och innebär ingenting i sak. De tre partierna har haft två-och-ett-halvt år på sig att hantera frågan i riksdagen – men har inte lyckats prestera någonting alls i sak.

En utredning måste ha direktiv och direktiv måste ha en inriktning. Den som vill ha en utredning måste kunna peka på vilka frågor man vill att utredningen skall lösa och i vilken riktning utredningen skall gå. Vad ska direktiven innehålla?

Vilka är problemen utredningen skall lösa? Vad är det konkret oppositionen vill utreda? Är det för svagt eller för starkt integritetsskydd i nuvarande lag, enligt dem?

Är det nu alltför få myndigheter som får beställa signalspaning, som oppositionen faktiskt hävdar i sin motion? Är ändamålen för vilka signalspaning får bedrivas alltför få? Skall FRA-shopen öppnas igen?

Ska tillståndsprövning för signalspaning ske i domstol, eller inte? Skall domstolsprövning kanske avskaffas, enligt oppositionen? Skall det vara en juridisk efterhandskontroll, eller inte? Skall det finnas underrättelseskyldighet till enskild eller inte?

Vilken tidsplan ser oppositionen för hela processen? När ska ny lag träda i kraft? När skall den nu gällande lagen rivas upp och hur stort blir tidsglappet däremellan, innebärande ett oreglerat tillstånd?

Behöver Sverige signalspaning? Oppositionen säger det i motionen, men samtidigt är det ”behovet av en lag” som man vill utreda. Kan oppositionen alltså tänka sig svensk signalspaning UTAN lagreglering? Behövs signalspaning i kabel?

Inga som helst besked har lämnats av oppositionen, men besked måste lämnas. Annars finns all anledning att tro att oppositionens taktik är att fortsätta att hävda att lagen skall rivas upp – ända fram till valdagen. Därefter är det mer oklart vad som kommer att ske, vad socialdemokraterna än säger idag. Socialdemokraterna vill knappast få FRA-frågan i knäet igen. Rivs lagen upp väntar ett antal år med total oklarhet på området.

Socialdemokraterna har hittills haft 10 år på sig att få en lagreglering av svensk signalspaning på plats. De har inte lyckats. Ingenting tyder på att de skulle ha bättre förutsättningar att få en sådan på plats här gången, om de skulle gå och vinna valet.

Riksdagen röstade för propositionen om signalspaning

Idag sa riksdagen ja till propositionen om förstärkt integritetsskydd vid signalspaning.

Regeringens förslag stärker skyddet för den personliga integriteten och värnar samtidigt en effektiv underrättelseverksamhet.

Inhämtning skall bara kunna bedrivas för försvarsunderrättelseändamål och avse utländska förhållanden. Den ska vara av intresse för svensk utrikes-, säkerhets- eller försvarspolitik. Den ska handla om yttre hot mot landet.

De 8 ändamål för vilka man får bedriva signalspaning regleras i lag. Endast regeringen, regeringskansliet och Försvarsmakten får inrikta signalspaning. En ny domstol införs för tillståndsprövning. All signalspaning kommer att föregås av tillståndsprövning i domstolen. Sökbegrepp får inte avse endast enskild person. Ett integritetsskyddsombud ska delta vid tillståndsprövningen.

Inhämtning får inte ske av trafik med avsändare och mottagare i Sverige. Vi stärker den juridiska kompetensen i kontrollmyndigheten. Vi inför utrednings- och underrättelseskyldighet till enskild.

Det är den nya kontrollmyndigheten, som efter domstolsbeslut, ger FRA tillgång till endast de enskilda signalbärare, som domstolen bestämt.

Detta ger sammantaget en bra balans mellan effektivitet och integritet.

Intressant är att alla riksdagens 7 partier numera verkar vilja ha signalspaning, men där stannar likheterna:

4 allianspartier vill att signalspaningen skall vara tydligt lagreglerad och teknikneutral.

3 oppositionspartier vill att signalspaningen skall vara oreglerad under ett antal år framåt.

3 oppositionspartier saknar uppfattning om hur en lag ska se ut, och faktiskt kring om en lag ens ska finnas.

3 oppositionspartier vill öppna den s.k. FRA-shopen igen.

Hur ska soldaterna uppfatta Thage G. Petersons anklagelser?

Den förre försvarsministern Thage G. Peterson (s) påstår att ”… i Afghanistan är svenska soldater för att slåss, för att strida, för att döda …”.

Han säger i ett sammanhang om den ”svenska militära insatsen”, att ”man kan inte börja med att bomba och döda människor och sedan göra civila reformer.”

Han påstår vidare att: ”Det är en felsyn som har bibringats svenska folket att vi skulle ha fredssoldater i Afghanistan.”

Han är ”emot Sveriges deltagande i Afghanistankriget därför att vi dras allt längre in i detta meningslösa krig. Det är inte bomber som Afghanistans lidande folk behöver, . . .”

Thage G. Petersons påståenden är orimliga. Kan man tolka dem på annat sätt än att han menar att svenska soldater i praktiken bryter mot gällande insatsregler och dessutom krigets lagar, genom dödande och bombningar?

Inte vid något enda tillfälle på åtta år har svenska styrkor bombat någon i Afghanistan.

De svenska soldaterna har endast skjutit i självförsvar, dvs bara när de själva först blivit beskjutna. Kontingentschefen företräder ingen annan uppfattning än att dessa återhållande insatsregler varit riktiga för hans personal, när jag frågade om detta under mitt besök i Afghanistan, men reglerna innebär verkligen stora krav på den svenska styrkan i utsatta lägen.

Svenska kvinnor och män bygger goda relationer till civilbefolkningen genom ett respektfullt uppträdande.

Hur ska de svenska soldaterna i Mazar-e Sharif uppfatta Thage G. Petersons påståenden? Hur skall deras anhöriga uppfatta hans påståenden? Hur ska de civila i Afghanistan uppfatta hans påståenden?

Om ledande f.d. svenska politiker hävdar att Sverige är i Afghanistan för att döda och bomba, bidrar det till att skapa förutsättningar för förtroendefulla relationer med civila i landet?

Peterson har såvitt jag vet inte varit i Afghanistan, men reser just nu land och rike runt och gör sällsynt illa underbyggda påståenden om den svenska insatsen i landet.

Not: Det var i Radioprogrammet Rakt på sak i Radio Örebro tisdagen den 6 oktober som Thage G. Peterson uttalade sig: Du kan lyssna här, kl 16.12-16.30.