Archive for december, 2009|Monthly archive page

SAC 01/C17 i Sverige

Idag landade SAC 01 i Sverige och Örebro, för att hämta två stycken Stridsfordon 90 avsedda för den svenska insatsen i Afghanistan. I samband med det mötte jag Fredrik Hedén, överste och biträdande chef för Heavy Airlift Wing, samt den amerikanske översten John Zazworsky, chef för HAW.

SAC (Strategic Airlift Capability) består av 12 länder. Sverige är näst största land i SAC, med 550 flygtimmar per år. USA är störst med 1000 timmar. Norge och Finland är andra medlemmar.

C17-planen är baserade på Papa-basen i Ungern. Sverige har ca 25 befattningshavare stationerade i Ungern, där de bor tillsammans med sina familjer. Boing sköter underhåll av planen och har personal på plats.

C17 har mycket imponerande egenskaper. Det kan starta och landa på mycket korta banor. Det klarar grusbanor och har effektiv svängradie på marken.

Tillgång till C17-plan kommer att vara en mycket stor fördel för Sverige. Vi kommer att kunna använda C17 för våra transporter för insatser internationellt inom ramen för EU, Nato (ISAF, KFOR) och FN. Vi kommer att kunna bruka planen för den Nordiska stridsgruppens behov och våra ESDP-operationer.

Vi kommer också att kunna använda C17 för civil krishantering. I höstas stod Sverige berett att bistå ett jordbävningsdrabbat land med sjukvårdsutrustning, varvid C17 skulle använts för transporten.

SAC-planen kan vid behov användas vid nationella kriser och till stöd för våra medborgare i och utanför landet.

C17 kan användas för trupptransport och för fällning av fallskärmstrupper. De kan användas för humanitära hjälpinsatser, t.ex fällning av matleveranser. De kan också användas för transport av skadade på bårar, samt medföra nationell sjukvårdscontainer.
C17 har tidigare använts för evakuering av stora antal civila vid naturkatastrofer.

Tunga laster kan lyftas mycket långa distanser, i ett lastutrymme som är ungefär dubbelt så långt och brett som i en Hercules.

Strategisk flygtransport är en nyckelförmåga för Sverige. När en kris uppstår vill många länder snabbt ta sig till samma plats med samma plan för att flytta in utrustning och i förekommande fall flytta ut människor. Deltagande i SAC ger Sverige säker tillgång till denna centrala förmåga nu och 30 år fram i tiden.

Annonser

Miljardinvestering i Kustbevakningen

Kustbevakningen genomgår just nu en högst betydande materiel förnyelse. Förnyelsen av Kustbevakningens flotta – både flyg och marin – är en del i Sveriges ansvar för våra hav, inte minst för Östersjön. Totalt investeras tre miljarder kronor 2009-14.

Kustbevakningen tillförs tre stora fartyg, 81 m långa, med kapacitet för allt från bogsering av större fartyg till brandbekämpning. Ett fartyg specialutrustas för att kunna hantera olyckor med kemikalier. Fartygen har också kapacitet att kunna nödbogsera större fartyg vid svåra väderförhållanden. Alla tre har förmåga att sanera oljeutsläpp.

Ett fartyg stationeras i Göteborg, ett i Slite och ett i Karlskrona. Det första har redan levererats. Det andra levereras i februari 2010.

Samtidigt tillförs KBV fram till 2014 fyra stycken mellanstora kombinationsfartyg som kan hantera såväl oljeutsläpp som övervakningsuppgifter.

Därtill kommer fem mindre fartyg för mer kustnära uppgifter och kontroll.

Alldeles centrala är de tre toppmoderna sjöövervakningsflygplan av typen Dash, som KBV nu har fått. De har mycket stor uthållighet, interoperabilitet och avancerade sensorsystem.

Jag har i många sammanhang lyft fram det Östersjöperspektiv, som präglar säkerhets- och försvarspolitiken. Under ordförandeskapet i EU var en av våra starkaste prioriteringar Östersjögemensam sjöövervakning och vi levererade ministerrådsslutsatser kring detta i november.

SUCBAS-systemet, där åtta länder genom att dela information bygger en gemensam Östesjöövervakning, är redan operativt.

Oljetransporterna på Östersjön har dubblerats och kommer fortsätta att öka starkt. Östersjön är ett hav som påverkas starkt av energitransitering. Bl.a därför finns behov av ökad övervakning av vad som händer på Östersjön. Återstår gör att öka kapaciteten för oljesanering, vilket börjar ske genom de nya fartygen.
Det är dock så att inget land kring Östersjön ensamt förmår att hantera en större oljeolycka. Samarbete är nödvändigt. Tidigare i år hjälpte Sverige till när ett oljeutsläpp skedde utanför Norge, nära den svenska västkusten. Sådan samverkan måste förberedas och så sker också.

ÖB: ”Situationen är löst”

ÖB Sverker Göransson och FMV:s generaldirektör Gunnar Holmgren lämnade idag svar på Försvarsdepartementets anmodan om förstärkning av helikopterkapaciteten i Afghanistan.

Beställningen från politiken har varit entydig, förmågan till medicinsk evakuering måste öka. Vi vill tillföra svenska helikoptrar så snart det bara är möjligt. Vi mottar hjälp av andra och vi vill kunna bidra med hjälp till andra. Bedömningen från myndigheterna är att helikopter 10B kan tillföras från andra kvartalet 2011.

ÖB rapporterade att den samlade kapacitetsbristen i norra Afghanistan nu åtgärdas genom en utökad närvaro av amerikanska helikoptrar där. Förmågan möjliggör evakuering dygnet runt.

Enligt försvaret planeras dessutom en substansiell helikopterförstärkning från ISAF under våren.

Det är bra att ÖB nu kan säga att ” Sett från ett professionellt militärt perspektiv är helikopterfrågan nu löst” och att kapacitetsbristen skall vara hanterad.

Med dagens svar klargörs hur helikopterkapaciteten stärks i det omedelbara tidsperspektivet i norra Afghanistan. I de medellånga och längre tidsperspektivet kommer Försvarsmakten och FMV dock att återkomma.

Under arbetet med att hitta möjligheter att stärka helikopterkapaciteten i vår del av Afghanistan har möjligheterna till internationell samverkan setts över. Detta har gjorts både genom kontakter på politisk, tjänstemanna- och myndighetsnivå.

Arbetet med att stärka Sveriges helikopterförmåga fortsätter i militärhelikopterutredningen, Försvarsmakten och FMV. Det kommer att krävas egna åtgärder för att stärka Sveriges egen helikopterförmåga internationellt, men också i landet.

Sverige stöder Danmark under Köpenhamnsmötet

Ett uttryck för den svenska synen på solidaritet är att Sverige under klimatmötet i Köpenhamn har personal från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) på plats. Drygt 40 personer finns där som förhandsförstärkning av den danska räddningstjänsten, om förmågan mot förmodan skulle komma att behövas.

Klimattoppmötet är speciellt både i sin storlek och längd, vilket ställer särskilda krav på nordisk samverkan för uthållighet och specialistkompetens.

I Oslo träffade jag igår de nordiska ministrarna med ansvar för civil krishantering och räddningstjänst, samt våra respektive chefstjänstemän, för att ytterligare fördjupa det nordiska civila samarbetet.

Arbetet tog fart i våras, när vi under svenskt värdskap antog Hagadeklarationen, som arbetet nu bygger på.

Perspektivet är detsamma som på den militära sidan och täcker samverkan och stöd till varandra i det nationella civila arbetet, i närområdet och i insatser internationellt.

Vid mötet beslöt vi att fördjupa samarbetet gällande förhandsförstärkning av deltagande länders civila krishanteringsförmåga i särskilda situationer, i enlighet med det Sverige nu gör i Köpenhamn, samt brandskydd.

I Sverige har vi nyligen sett över lagen om skydd mot olyckor. MSB har fått i uppdrag att arbeta fram en nationell strategi för brandskydd. Vi har förtydligat kraven på information om brandskydd på fler språk än svenska och vi ser över MSBs möjligheter att utfärda föreskrifter på brandskyddsområdet.

I Norge lämnade regeringen tidigare i år en särskild redogörelse till Stortinget om brandskydd. Den norske ministern Knut Storberget lyfte fram att fler människor nu verkar drabbas när bränder uppstår. Såväl Sverige, Norge som Finland har de senaste åren drabbats av bränder med ett stort antal dödsfall. Arbetet med att förebygga bränder och stärka informationen till enskilda måste förstärkas.

Nästa steg i samarbetet är att försöka genomföra möten mellan de nordiska ministrarna med ansvar för civil krishantering och skydd mot olyckor, respektive ministrarna med ansvar för militär krishantering. I Sverige och Danmark ligger båda uppgifterna på försvarsdepartementet, men i Finland och Norge är det inte så. I Norge är det justitieministern som svarar för den civila sidan.

Erfarenheterna visar dock att den civil-militära samverkan måste fördjupas. Det handlar om koordinerad planering för insatser internationellt, gemensam användning av strategisk och taktisk transportförmåga, sjukvård och kommunikationer. Flera typer av hot är varken renodlat civila eller militära, tex CBRN-hot eller storskalig terrorism. I det senare fallet bär justitieministrarna nationellt ansvaret, men det stärker snarast behov av samverkan.

Samarbetet fördjupas nu inom Norden, såväl vertikalt – nationellt, i närområdet och i insatser internationellt – som horisontellt – mellan politikområden.

Sverige och Finland delar syn

Sverige och Finland har båda haft anledning att förhålla sig till och nationellt utveckla innebörden av det nya EU-fördragets solidaritetsförklaringar. Sverige och Finland har värderat fördraget och solidaritetsförklaringarna på samma sätt.

Detta har jag vid upprepade tillfällen stämt av med min finske kollega, Jyri Häkämies. Detta redovisades också på mötet med EUs försvarsministrar i Bryssel i november. Claes Arvidsson hävdar på SVDs ledarblogg annorlunda, efter att ha ringt det finska försvarsdepartementet.

Det är dock så att finsk syn redovisades i ”Finlands säkerhets – och försvarspolitik 2009 – Statsrådets redogörelse. Man skriver: ”Finlands utgångspunkt är att unionens medlemsländers ömsesidiga skyldighet att bistå varandra befäster medlemsstaternas ömsesidiga solidaritet och förpliktar all medlemsländer i lika hög grad. Finland bistår övriga medlemsländer i enlighet med biståndsskyldigheten och förväntar sig att de övriga medlemsländerna agerar på samma sätt. Finland anser att en biståndsskyldighet som även omfattar militära medel är ett åtagande som faller sig naturligt i ett sådant nära förbund som unionen utgör. Det är klart att den starka samhörigheten i unionen också återspelar sig på den militära verksamheten och på beredskapen att försvara andra medlemsländer med all till buds stående medel.” och ”Varje medlemsstat fattar ett eget beslut om att ge bistånd och om formerna för detta.”

Detta fanns att läsa på min blogg redan den 28 oktober.

Sverige och Finland utgår båda från ett brett säkerhetsbegrepp, omfattande såväl civila som militära hot. Vi utgår från att säkerhet bäst byggs tillsammans med våra grannar i Norden och EU. Det går inte att se en situation där ett militärt hot endast påverkar ett av länderna i vårt närområde. Därför är det rimligt att agera tillsammans för att hindra hot från att växa och direkt påverka våra länder. Båda länderna har uttryckt att vi skall förbereda oss på att ta och ge hjälp, som också kan vara militär. Både Sverige och Finland understryker att nationella beslut måste fattas i varje enskilt fall.

Detta handlar inte om att solidariteten urvattnas, som Arvidsson antyder, utan om att varje kris och situation är olika och solidaritetsförklaringen täcker hela det breda säkerhetsbegreppet, alltså långt ifrån bara militära kriser. Därför säger både Sverige och Finland att nationellt beslut måste fattas i varje enskilt fall om hur vi ska agera.

Att vända ryggen till?

Kan du tänka dig att Sverige skulle ställa sig politiskt passivt och neutralt om ett Nordiskt land eller EU-land drabbades av kris eller konflikt? Går det att hävda att Sveriges och Östersjöområdets säkerhet inte skulle påverkas om ett av länderna drabbades? Skulle vi bara kunna vända ryggen till och inte reagera? Knappast.

Men neutralitetspolitik av den gamla typen har i veckan ändå förts fram som ett realistiskt och önskvärt alternativ av Aftonbladets Peter Kadhammar, men också som option av Mikael Nilsson på SVD Brännpunkt.

För Kadhammar är Sveriges säkerhetspolitiska problem just att den gamla neutralitetspolitiken har lämnats. Dessutom får jag stå som symbol för denna förändring. Jaha. Sverige lämnade den gamla neutralitetspolitiken några år efter Berlinmurens fall och den föll som bekant 1989. Visserligen jobbade jag under 1990-talets början på Försvarsdepartementets säkerhetspolitiska avdelning, men jag kan knappast ta åt mig äran.

Den automatiska neutraliteten ersattes efter murens fall av neutralitet som en option vid konflikt i närområdet. Det fanns efter murens fall helt enkelt inte längre två block att stå neutralt emellan.

Warszawapakten upplöstes och en rad av dess tidigare medlemmar är sedan ganska länge nu fullvärdiga medlemmar i EU och Nato, däribland Estland, Lettland, Litauen och Polen i vårt närområde.

Neutralitet vid händelse av konflikt i närområdet framstod över tid som allt mindre rimligt, i takt med att Europa återförenades. Sverige är med i EU som är en politisk allians, med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige är inte med i någon militär allians.

Bakgrunden till den svenska solidaritetsförklaringen – som nu två år efter att Försvarsberedningen lagt fram den och ett halvår efter att riksdagen beslutat den väcker viss debatt – är att Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra. Det gäller i särskilt hög grad för våra grannar i Norden och EU. Det går inte att se en situation där ett hot drabbar endast ett land i närområdet och inte påverkar de andra. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om ett land i Norden eller EU utsätts. Hur vi agerar fattar vi beslut om i varje enskilt fall. Vi utgår från att andra agerar på samma sätt om Sverige hotas. (För exakt ordalydelse se Inriktningspropositionen)

Den svenska solidaritetsförklaringen korresponderar väl med de två solidaritetsförklaringarna i EUs nya fördrag, antaget av 27 länder.

Finland har gjort precis samma nationella uttolkning som Sverige.

Den svenska solidaritetsförklaringen har redovisats i regeringsförklaringen 2008, utrikesdeklarationen 2008 och inriktningspropositionen 2009. Vill man rösta mot solidariteten blir det svårt att hitta ett seriöst parti att rösta på, eftersom alla röstat igenom EUs nya fördrag, samt ställt sig bakom solidaritetsförklaringen redan i Försvarsberedningen.

För Kadhammar innebär solidaritetsförklaringen – hör och häpna – en öppning för att ”bomba Moskva” om Estland skulle attackeras.

Det finns säkert dom som gläds åt nostalgisk isolationism. Särskilt dom som blickar bakåt mot den tid då blocken stod mot varandra i Europa och Sverige stod mittemellan. (Den som vill studera hur det egentligen såg ut under kalla kriget kan se Robert Dalsjös texter.)

Bloggkollegan ”Wisemans wisdoms” har en annan ingång till frågan. Bloggaren verkar dela solidariteten i sig, men invänder mot försvarets dimensionering. Intressant är att den bedömningen verkar utgå från förekomst av ett territoriellt hot av storskalig invasionskaraktär när frågan ställs: ”vilket län skall försvaras”? Det finns ingen aktör som har vilja och förmåga att rikta ett storskaligt invasionshot av den gamla typen mot Sverige idag, eller under överblickbar tid. Skulle det komma genom att annat land verkligen skaffar förmåga och vilja att agera storskaligt utanför det egna omedelbara närområdet och hotet mot landet förändras, så påverkar det dimensioneringen av svenskt försvar. Den struktur vi nu bygger är medvetet skalbar.

Nuvarande och tidigare ÖB har varit entydiga med att Sverige kan försvaras mot de hot som går att se idag.

I riksdagen anser oppositionen – som kontrast mot ”Wisemans” resonemang – att regeringen bygger ett försvar med på tok för hög beredskap och kräver kraftig nedskärning av försvarsutgifterna. I valrörelsen kommer alltså den politiska striden handla om att hindra att försvarsanslagens utförslöpa ska sättas igång igen.

Bloggkollegan ”Wiseman” berättar om hur Sveriges beredskap en gång såg ut. Problemet är att den som vill utveckla dagens försvar måste utgå från hur det faktiskt ser ut nu, idag, såväl gällande styrkor som svagheter. Därmed är den relevanta jämförelsen med beredskapen i dagens försvar, inte det som en gång fanns. 15 års socialdemokratiska nedskärningar går inte att trolla bort.

Tack till FS17 vid förbandets medaljceremoni

Soldater och anhöriga,

Det är med stor stolthet jag möter er idag. Ni har alla valt att ta risker för att värna andras säkerhet och Sveriges intressen. Det är en djupt oegennyttig handling, värd stor respekt och uppskattning.

Ni är bland de bästa soldater Sverige haft. Ni uppfyller i varje del ambitionerna med det nya försvar som riksdagen beslutade om i somras. Ett försvar där soldater och förband är professionella i meningen väl utbildade, övade och insatserfarna. Ett försvar där värdegrunden är solid och där man därför bemöter kollegor och civilbefolkning på ett respektfullt sätt. Ni har löst uppgiften föredömligt.

Det är den bild jag har av er och det är den bild andra länder har av er. Jag mötte er innan ni åkte till Afghanistan, jag mötte er i september på plats i Afghanistan och nu möter jag er igen här hemma.

Ni var i Afghanistan under en mycket speciell tid, då landet höll sitt första presidentval organiserat av afghanerna själva. Motståndsgruppernas ville inte bara störa valet, utan genom hot och våld förstöra det. Det lyckades inte, mycket tack vare er och ISAF. Valet präglades av betydande problem med fusk, men valet genomfördes. Det såg olika ut i olika delar av Afghanistan.

När jag var i Sar-e Pol, 200 kilometers väg från Mazar-e Sharif, berättades det för mig att där fanns 136 vallokaler. Samtliga hade varit öppna utan incidenter och med ett valdeltagande på ca 50 procent. I så fall är det högre än i ett svenskt val till EU-parlamentet.

Utan Sveriges och ISAF:s närvaro skulle demokratin i Afghanistan snabbt gå förlorad. Då kan varken vi eller afghanerna debattera brister i de afghanska valen, för då finns det inga val att debattera om.

Jag såg under mitt besök i september med egna ögon hur väl ni utförde era olika uppdrag. Jag träffade bland andra vårt PO i Sar-e Pol, delar av skyttekompaniet, OMLT-officerare på Mike Spann och transportflygenheten med sin C130. Jag besökte också COM RC North på Marmal och den biträdande distriktsguvenören i Sar-e Pol.

Ett av mina bästa minnen är från patrulleringen på marknaden i Sar-e Pol när patrullchefen mötte en grupp barn och plötsligt ropade: Tjenare! Jag frågar honom: Hur tänker du nu? Barnen förstår ju inte vad du säger. Nej, säger han, de förstår inte engelska heller, men de ser mitt kroppsspråk, de ser mitt intresse, de hör mitt tonfall. Och genast kom barnen springande fram och sökte kontakt med oss. Det är ett av många exempel på gott soldatarbete.

Den enda vägen att vinna Afghanistans framtid är att vinna befolkningens stöd och respekt.

Att behandla civilbefolkningen med respekt är rätt och riktigt, men det är också operativt viktigt. Det ger oss t.ex. tillgång till värdefull information om säkerhetsläget i området. Då kan vi agera bättre – i tid. Blanda annat genom patrullering i områden där det finns problem. När vi stör grupper som på ett eller annat sätt motarbetar den afghanska regeringen och ISAFs stöd till regeringen, så ökar också riskerna. Något ni upplevt och hanterat mycket professionellt. Det gäller inte minst också för de sjukvårdsinsatser ni gjort i utsatta lägen.

Soldater,

Ni har visat gott ledarskap, enastående mod och beslutsamhet, och därigenom gjort stor nytta. Ni är ett unikt svenskt förband i det ni har gått igenom – i form av återkommande beskjutningar och IED-attacker. Flera av er har skadats, en av våra tolkar har stupat och ingen utomstående kan till fullo förstå eller dela era eller era anhörigas erfarenheter, men ni ska veta att vi är många som följt er inte bara på daglig basis utan även minut för minut, när läget har varit skarpt.

Varje internationell militär insats är förknippad med risker – annars skulle en militär insats inte vara nödvändig. Försvarsmakten är den enda aktör som har förmåga att hantera sådan risker.

Det är i utsatta tider det är som viktigast att stå fast. Då är det särskilt viktigt att politiken entydigt står bakom er, och de svenska kvinnor och män som nu efterträder er. Därför gläds jag åt att det numera är sex av riksdagens partier som står bakom insatsen och en utökad numerär. Det var fem när ni åkte.

Sverige deltar i ISAF för det afghanska folkets skull, för att bidra till ökad säkerhet och utveckling i Afghanistan. Utan er insats skulle till exempel kvinnor och flickor mista de rättigheter som de nu börjat återfå. Men vi är också där för att det påverkar Sveriges egen säkerhet. I en globaliserad värld går det inte att stänga dörren till problem och hoppas att effekterna inte kommer hit, eller till Europa, till exempel genom terrorism.

Vi arbetar 43 länder tillsammans på ett entydigt FN-mandat. Den militära insatsen är nödvändig för säkerheten, men måste kompletteras med omfattande civil närvaro för att skapa en bättre framtid.

Vi ska bidra till uppbyggnaden av Afghanistans egen armé och polis så att regeringen gradvis kan ta ett större ansvar för landets säkerhet. Stödet till armén via OMLT är framgångsrikt. Vad gäller polisen måste vi göra mer.

Vi måste fortsätta anpassa det militära bidraget efter uppgiften, både vad avser numerär och utrustning. Vi ska redan i början på nästa år få en bättre veteranpolitik på plats. Försvarsmakten och FMV arbetar för att få svenska MEDEVAC-helikoptrar till insatsområdet.

Sverige är i Afghanistan för att bidra till att lösa en uppgift. Få förband har gjort ett bättre arbete än ni. Tack FS17, från mig, den svenska regeringen och riksdagen. Ni har gjort oss stolta!

Längre replik än vad som fick plats i SvD

SVD Brännpunkt idag svarar jag på Mikael Nilssons artikel om solidaritetsförklaringen. Repliken är starkt förkortad för att få plats i tidningen. Nedan följer ett svar i fulltext.

Den svenska solidaritetsförklaringen har i bred enighet utvecklats i två Försvarsberedningsrapporter, i december 2007 och juni 2008. Den har lagts fram för riksdagen i den försvarspolitiska inriktningspropositionen, liksom i regeringsförklaringen 2008 och utrikesdeklarationen 2008.

Folk och försvar höll nyligen ett seminarium om den. Under EU:s ministerrådsmöte i november höll Sverige en diskussion med samtliga försvarsministrar på samma tema. Likväl påstår Mikael Nilsson att solidaritetsförklaringen tillkommit ”i det fördolda”.

Det är direkt genant att en medarbetare på Försvarshögskolan upptäcker en så central fråga först två år i efterhand. Bara för forskare som inte tar sig tid att läsa grundläggande dokument från Försvarsberedningen, EU, regeringen och riksdagen kan solidaritetsförklaringen eller debatten om den komma som en nyhet.

Lissabonfördraget, som beslutats i bred enighet av den svenska riksdagen och trädde i kraft 1 december, innehåller två stycken solidaritetsförklaringar, som täcker hela skalan av hot i den nya tidens breda säkerhetsbegrepp.

Det är intressant för Sverige att grannlandet Finland, med samma säkerhetspolitiska grund, värderar fördraget och nationellt beslutat att utveckla solidaritetsförklaringen på samma sätt.

Den utgår från ett brett säkerhetsbegrepp, omfattande såväl civila som militära hot. Säkerhet byggs bäst tillsammans med andra, våra grannar i Norden och EU. Det går inte att se en situation där ett militärt hot endast påverkar ett av länderna i vårt närområde. Därför är det nödvändigt att agera tillsammans för att hindra hot från att växa och direkt eller indirekt påverka oss. Båda länderna har uttryckt att vi skall förbereda oss på att ta och ge hjälp, som också kan vara militär. Både Sverige och Finland understryker att nationella beslut måste fattas om hur vi agerar i varje enskilt fall. Solidaritetsförklaringen har inte karaktären av någon automatisk militär säkerhetsgaranti, som Mikael Nilsson hävdar. Den kräver beslut i varje enskilt fall om hur hot skall mötas.

Den svenska försvarspolitiken har tillförts ett nytt närområdesperspektiv. Förr fanns en nationell insatsorganisation byggd på en alltmer urholkad värnplikt användbar endast inom gräns, och en särskild anställd utlandsstyrka, för insatser lång borta. Men däremellan var det glapp. Det saknades ett närområdesperspektiv – för Östersjön, Norden och EU. Detta trots att Sveriges säkerhet byggs i samverkan med andra och att det som händer våra grannar påverkar också oss.

Svensk försvarspolitik har ett tydligt Östersjöperspektiv. Sverige har ett nästan dubbelt så stort flygvapen som grannländerna och ett ubåtsvapen i världsklass. Att de nordiska länderna prioriterar förmågor olika är naturligt, bl.a. beroende på geografiskt läge. Lika naturligt är ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete för att nå högre effekt och kvalitet, och samtidigt få mer effekt för de samlade försvarsanslagen.

Nilssons beskrivning av Försvarsmaktens mål och uppgifter är totalt fel. Försvarsmakten ska försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet, samt upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och därtill värna Sveriges suveräna rättigheter och nationella intressen.

Det är inte fråga om ett försvar endast för internationella uppgifter. ÖB är entydig med att Sverige kan försvaras.

Också Nilssons beskrivning av försvarets numerär och förmåga är fel. Inriktningspropositionen träder i kraft januari 2010 och den nya strukturen skall vara intagen vid slutet av 2014. 45 tusen av de 50 tusen personerna i den nya insatsorganisationen kommer enligt såväl den nye som tidigare ÖB vara på plats då.

Hela insatsorganisationen kommer att vara tillgänglig och användbar omedelbart – inom en vecka – om Sverige hotas. Tidigare har den politiska kravställningen varit att bara en tredjedel av den nationella insatsorganisationen skulle vara tillgänglig och användbar – inom ett år.

Användning av det svenska försvaret har fram tills nu därför krävt lång förvarningstid. Hade en konflikt kommit snabbt hade Sverige stått dåligt förberett. Sveriges nationella och internationella försvarsförmåga höjs betydligt genom att hela försvaret nu faktiskt kommer gå att använda, och dessutom gå att använda snabbt.

Det svenska försvaret kommer ha 8 snabbt användbara och lättrörliga manöverbataljoner som utgör grund för bataljonsstridsgrupper för insats i Sverige, i närområdet eller utanför närområdet. Den gamla uppdelningen mellan en nationell insatsorganisation och en särskild anställd utlandsstyrka avskaffas. SAC-samarbetet om strategisk transport ger ökad operativ rörlighet.

Men grunden är denna. Kriser skall mötas tidigt tillsammans med andra och hindras från att nå vår gräns.

Lobbyism mot Gripen i Norge

Tidningen Resumé fortsätter att granska Göran Perssons PR-konsultuppdrag.

Göran Persson har med användning av titeln f.d. statsminister talat för flera företags intressen, t.ex. BAE Hägglunds. Att PR-byrån JKL har uppdrag för BAE Hägglunds, har Resumé berättat om tidigare, liksom att Persson har uppdrag från JKL som lobbyist.

Nu lyfter Resumé fram att JKL Norge arbetade för Joint Strike Fighter (JSF) – med andra ord därmed också mot att svenska SAAB Gripen skulle vinna den norska upphandlingen.
Resumé skriver: ”När norska staten valde mellan att köpa det svenska stridsplanet JAS 39 Gripen eller amerikanska F-35 Joint Strike Fighter, fanns däremot JKL på den andra sidan. Norska JKL medverkade i den lansering som ägaren det amerikanska flygindutsriföretaget Lockheed Martin gjorde av planet, och som ledde till att de vann den norska upphandlingen.”

Jag har ingen anledning att tro att Göran Persson arbetade emot Gripen. För mig som arbetade för att SAAB Gripen skulle vinna den norska affären skulle redan en sådan tanke vara tråkig.

Resumés granskning ökar snarare än minskar dock behovet av öppenhet från Perssons sida. Jag har tidigare på bloggen lyft fram att Persson måste tydliggöra sina roller. Transparens och öppenhet måste gälla kring när han talar som socialdemokratisk politiker och före detta statsminister, respektive när han talar som inhyrd PR-konsult. Det får aldrig finnas misstanke om att statsministertiteln går att hyra.

Men inga svar har kommit. Ingen av författarna har när journalister frågat kunnat eller velat klargöra vem om skrev DN-debattartikeln om BAE Hägglunds för någon månad sedan. Göran Persson arbetar för JKL, som Resumé säger arbetar för BAE Hägglunds, men Persson skriver ändå under DN-artikeln om Hägglunds som ”före detta statsminister”.

Det är såklart inget konstigt om BAE Hägglunds använder en PR-byrå. Det är verkligen inte Hägglunds eller JKL, som det finns anledning att vara kritisk mot.

Det är f.ö. heller inte konstigt om en f.d. politiker blir PR-konsult. Men det ställer tydliga krav på ansvar att hålla isär rollerna. Visst skulle det vara skönt om Göran Persson klarade ut detta själv?

Oppositionen kräver miljardnedskärningar av försvaret

Den 16 juni antog riksdagen det första långsiktiga försvarsbeslut på 15 år som syftar till att öka försvarsförmågan – inte till att skära ner försvaret. 1996 skar socialdemokraterna i fasta priser ner försvarsanslagen med 4 miljarder kronor. 2001 skar de ytterligare 4 miljarder. 2004 skar socialdemokraterna bort ytterligare 3 miljarder från försvarsbudgeten. Oppositionen vill fortsätta denna utförslöpa.

Efter 15 år av förbandsnedläggningar – den tidigare S-regeringen lade ner 60 förband och verksamhetsställen – har följt en mandatperiod utan nedläggningar.

Alliansregeringen har följt upp sommarens inriktningsbeslut med en budget som skapar förutsättningar för det nya försvaret. Enligt Försvarsmaktens underlag och beräkningar, som propositionen bygger på, råder balans mellan uppgift och utgift.

Detta understryks av att 2008 års miljardunderskott på förbandsanslaget har vänts till ett betydande överskott. Försvarsmakten tar höjd för kommande uppgifter.

Det enda de tre oppositionspartierna är överens om i försvarspolitiken är att försvaret ska skäras ner. De är splittrade bl.a. om insatsorganisationen, internationella insatser, den nordiska stridsgruppen (NBG), försvarsindustrin och försvarsmaterielexporten. För att inte tala om värnplikten, där MP är för en modernisering via frivillighet. Men 2 miljarder ska bort varje år, kräver man unisont – om än på helt olika saker.

Därutöver har socialdemokraterna redan tillgodoräknat sig pengar från stödutredningen, vilket regeringen inte gjort och föreslår ett överintag av värnpliktiga motsvarande nästan en miljard i nya kostnader. Totalt är socialdemokraternas budget mer än 3 miljarder svagare än regeringens. Socialdemokraterna skriver i sin motion att ”försvarsbudgeten är starkt ansträngd” och drar sedan slutsatsen att den skall skäras ner med flera miljarder varje år.

Det finns i oppositionens motioner inga siffror om vare sig Hemvärnets storlek, insatsorganisationens storlek eller dimensioneringen av försvarets förmågor.

Oppositionen står utan en reell, genomarbetat, preciserad eller genomförbar försvarspolitik. Socialdemokraterna och vänsterkollegorna skär miljarder i försvarets budget, men saknar beräkningar, antaganden och siffror i sina budgetmotioner. Det är inte trovärdigt.

Annonser