Archive for augusti, 2010|Monthly archive page

Opposition utan försvarsbudget

Idag skriver oppositionen replik på de moderata kommunalrådens artikel i SVD igår. Jag noterar följande angående repliken:

• Oppositionen förmår inte dementera sina dolda besparingar på försvaret. Oppositionens nedskärning av försvaret handlar öppet om 8 miljarder kronor, men sannolikt totalt om ca 22 miljarder i underfinansiering, under nästa mandatperiod. Alternativet är att de tre partierna släpper hela den politik de bedrivit i opposition.

• Oppositionen har inte presenterat en enda genomarbetad, genomförbar, eller preciserad försvarsbudget på fyra år. Påståendet att oppositionen redovisat hur nedskärningarna skall genomföras är totalt fel. De har brutit ner nedskärningen på anslag – och sedan hävdat att 2 miljarder mindre per år inte skall märkas i verksamheten. De säger ingenting om hur förbandsverksamheten påverkas av att 3 miljarder dras bort från förbandsanslaget nästa period.

• Oppositionen säger att alliansen tillsatt en utredning för att spara 2 miljarder på försvaret. Det är totalt fel. Utredningen syftar till att flytta pengar TILL Försvarsmaktens förbandsanslag, från logistik och stöd- och kringmyndigheter. Oppositionens nedskärningar syftar till att dra bort pengar FRÅN förbandsanslag och försvarsmakt.

• Oppositionen har dessutom redan använt 1,2 miljarder för 2011 och 2012 från just den utredningen. Regeringen har inte tillgodoräknat sig en krona därifrån ännu.

• Det finns i oppositionens motioner inga siffror om vare sig Hemvärnets storlek, insatsorganisationens storlek, eller dimensioneringen av försvarets förmågor. Socialdemokraterna, vänstern och Miljöpartiet vill skära ner miljarder i försvarets budget, men saknar helt besked om hur detta ska gå till.

Annonser

Vilka signaler sänder de rödgröna?

I fredags talade jag om den nya veteransoldatpolitiken och särskilt om anhörigstödet på Armémuseum. Generallöjtnant Anders Lindström inledde seminariet och gav FML:s syn på frågorna.

Veteransoldatpolitiken är viktig, rätt och riktig i sig själv – det är en del i politikens och Försvarsmaktens ansvar för alla de män och kvinnor som väljer att ta risker för att värna andra mot risker – men att veteranfrågorna sköts väl kommer också att spela allt större roll för den framtida rekryteringen.

Sverige har gjort internationella insatser sedan 1948. Först 2010 kom en samlad veteransoldatpolitik på plats. Jag beklagar att socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet röstade nej till varje del i den samlade veteransoldatpolitiken. De sa nej, utan att ha något som helst eget alternativ. Det är ett av de tråkigaste inslagen i riksdagen under mandatperioden.

Veteranfrågorna kom naturligen i skymundan av fredagens rödgröna krav på ensidigt och förtida svenskt tillbakadragande från Afghanistan.

Jag undrar om de rödgröna reflekterat över vilka signaler de sänder till de svenska soldaterna på plats. Skall de fortsätta att ta stundom betydande risker för ett uppdrag som de rödgröna närmast hävdar är kontraproduktivt?

Man bör vara medveten om att det ligger i de afghanska motståndsgruppernas intresse att det skapas politisk osäkerhet i de ISAF-deltagande länderna. Det är sannolikt en väl så effektiv väg att få utländska styrkor att lämna Afghanistan, som i sig det som sker på marken.

Socialdemokraterna visade i veckan att de inte längre förmår att stå emot debatten. Den partiledare som är mest emot internationellt ansvarstagande och solidaritet fick styra den rödgröna uppgörelsen.

Det är rätt beklagligt att se hur Mona Sahlin, Jan Eliasson och Urban Ahlin – som investerat så mycket i att förklara och försvara det svenska deltagandet i ISAF – nu tvingas försvara ett ensidigt och förtida svenskt tillbakadragande. Är det bara jag som tycker mig se viss tveksamhet i deras ögon?

Överenskommelse som väcker frågor

I somras presenterade regeringen en strategi för Sveriges medverkan i den internationella insatsen i Afghanistan. Strategin är bred och täcker relevanta politikområden och säkerställer kopplingen däremellan.

En sak regeringen tydligt pekat ut som framtida ambition är att från 1/4 2011 tillföra det svenska bidraget ambulanshelikoptrar (helikopter 10B), beroende på säkerhetssituationens utveckling. Tidigare har socialdemokraterna stött detta, nu är det stödet milt sagt oklart.

Idag kom det rödgröna svaret på regeringens strategi – knappt två sidor text. Inga siffror för vare sig bistånd eller militär numerär finns. Endast att den svenska ISAF-närvaron skall vara avslutad 2013, vilket får Sahlins koppling i gårdagens partiledarutfrågning till 2014 att framstå som svårbegriplig.

Den stora frågan är vilka signaler denna rödgröna uppgörelse sänder till motståndsgrupperna i Afghanistan, samt till de svenska soldater som vardagligen tar risker för att lösa uppgiften på marken.

Den rödgröna uppgörelsen skapar en rad frågor om vad den egentligen innebär, vilket visat sig när journalister ställt följdfrågor. Låt mig ge några exempel från dagens media:

Utökning om säkerhetsläget så kräver?
”Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin underströk att det nya mandatet som en rödgrön regering är beredd att ge under hösten inte skiljer sig från det nuvarande mandatet. Det innebär att cirka 500 svenska soldater är på plats i Afghanistan men att styrkan kan utökas till 855 man vid katastrofsitutationer.

– Vi kommer inte att använda den marginalen, sade Lars Ohly till TT.

Enligt Mona Sahlin är det situationen på marken som avgör om det skulle behövas.
– Verklighetsutvecklingen måste vara avgörande, sade hon.

”TT: Men om läget skulle förändras dramatiskt för den svenska styrkan så kommer ni fortfarande ha möjlighet att gå upp till 800 soldater?

– Ja, vi ändrar inte uppdraget som jag sade. Det ligger kvar. Där finns den möjligheten.” TT

Slutdatum eller inte?
”Trupptillbakadragandet kommer att ha avslutats senast under det första halvåret 2013.” TT

Men …

”Det är inte hundraprocentigt säkert, det kan man inte säga. Det är situationen på marken, hur det ser ut i de områden där de svenska trupperna är, som kommer att avgöra hur snabbt det går, säger Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson.” Ekot.

”Hela den nya rödgröna strategin är dock beroende av att läget i landet inte försämras.” TT

Vem ska utbilda afghanernas säkerhetsstyrkor?
”Efter överlämningen ska Sveriges insats helt inriktas på civilt bistånd och utbildning av de afghanska säkerhetsstrukturerna.” Rödgröna överenskommelsen

Men vem ska utbilda ”säkerhetsstrukturerna”? Det svenska bidraget har de senaste åren inriktats alltmer just på att utbilda och träna den afghanska armén, så att den gradvis ska kunna ta ökat säkerhetsansvar. Men det är ju svenska officerare som utbildar afghanska förband. Hur kan man först dra hem alla svenska officerare för att sedan säga att vi ska utbilda de afghanska säkerhetsstrukturerna?

Skadlig insats eller inte?
”Trots överenskommelsen finns det stor splittring mellan Mona Sahlin och Lars Ohly i synen på många viktiga aspekter. Sahlin tycker till exempel att den svenska truppnärvaron fört med sig positiva saker i de norra delarna av Afghanistan. Lars Ohly menar att den varit direkt skadlig.” Expressen

Ohlyseger om Afghanistan

Mona Sahlin hade i gårdagens partiledarutfrågning i SVT mycket svårt att värna sig gällande de rödgrönas utrikes- och säkerhetspolitiska överenskommelser. Det beror såklart på att Lars Ohly fått ett oproportionerligt stort inflytande över inriktningen, där de rödgröna kräver att USA skall lämna sina baser i världen och miljardnedskärningar ska göras på försvaret.

Det är väl ingen konst för de rödgröna att komma överens, om socialdemokraterna viker sig för Ohly. Ohly känner uppenbarligen inget större ansvar för de rödgrönas sammanhållning. Han bjöds in i samarbetet med armbågen av Sahlin och använder detta till att villkora och sälja sig dyrt i varje överenskommelse. Får han inte som han vill, så blir det ingenting.

Mona Sahlin tvingas nu också gällande Afghanistan att förhålla sig mer till Lars Ohly än till Sveriges ansvar för insatsen och till problemen på marken. Rimligen bör en uppgörelse om Afghanistan förhålla sig till utmaningarna där, och inte till utmaningarna med Lars Ohly. Dom är som alla vet betydande. Intressant är att den som får styra afghanistanpolitiken är en partiledare som inte själv har varit där.

Sahlin har svängt 180 grader på ett par veckor. Hon var avvisande till slutdatum för den militära insatsen – nu är hon för. Hon konstaterade att Kabulkonferensen inte innebar något slutdatum för militär närvaron utan bara förändrade roller – nu hävdar hon motsatsen.

Efter valet kommer regeringen precis som vanligt att söka en bred överenskommelse om den svenska närvaron i Afghanistan. Något säger mig att socialdemokraternas entusiasm för att låta Lars Ohly styra socialdemokratisk utrikes- och säkerhetspolitik kommer att vara i starkt avtagande efter valet.

Vårt engagemang för Afghanistan är långsiktigt, precis som riksdagen inklusive socialdemokraterna beslutat, år efter år. Självklart kommer en ökad ambition vad gäller bistånd, civil närvaro och rättsstatsuppbyggnad att vara en del av den svenska närvaron, precis som fastlades i den svenska Afghanistanstrategin från i somras. Vi har beslutat öka biståndet med 60 procent de senaste åren, öppnat ambassad i Kabul, infört en särskild civil representant i vårt område.

Att sätta ett slutdatum för den militära närvaron, som de rödgröna nu gör, befrämjar inte säkerheten, eller det afghanska folket. Det är en signal till motståndsgrupperna att gömma vapnen och sig själva bland civilbefolkningen och vänta tills ISAF lämnar. Därefter kan de återuppta sitt väpnade agerande utan risk.

Vi är i Afghanistan tillsammans med 45 andra länder i ISAF för att lösa en uppgift, att skapa säkerhet så att utrymme för bistånd och social utveckling skapas. Ingen vill vara i Afghanistan militärt för evigt, det skulle ju innebära att insatsen misslyckats. Men att lämna i förtid, skulle destabilisera landet med allvarliga effekter för civilbefolkningen, regionen och oss omvärlden.

Det har länge varit uppenbart att de rödgröna varit tvingade att komma överens om Afghanistan före valet, eftersom allt annat skulle bära på regeringsdugligheten. Men, också en överenskommelse som bygger på felaktiga utgångspunkter och som pekar på bristande ansvarstagande bär på de rödgrönas regeringsduglighet.

Det finns ingen överenskommelse från Kabulkonferensen om att den internationella ISAF-insatsen skall avslutas till 2014. Detta vet också Mona Sahlin.

Den 2 augusti sa Sahlin så här i Aktuellt i politiken: ”Militär närvaro kommer att behövas för lång tid framöver – och bland dem svensk trupp. Den nyligen genomförda Kabulkonferensen satte upp 2014 som datum för när de afghanska myndigheterna ska ta över ledningen för säkerheten och det territoriella ansvaret. Men det är en annan sak än att alla trupper ska vara ute ur landet 2014.”

Årtalet 2014 handlar alltså om en ambition för när Afghanistan ska ta över ledningen för säkerheten. Den processen inleds sannolikt redan i år. Det innebär att omvärldens militära närvara övergår i en stödjande roll, inte att den på förhand utgår. Läs Sahlins egen beskrivning av detta från Aktuellt i politiken igen. Jag delar den helt.

Sahlins bästa argument mot Sahlin

Det Mona Sahlin sa igår om att Kabulkonferensen hade satt 2014 som slutdatum för hela den militära närvaron i Afghanistan var fel – och det är hon mycket väl medveten om själv, vilket framgår av nedanstående citat.

2 augusti i Aktuellt i politiken (S-organet dvs)
”Militär närvaro kommer att behövas för lång tid framöver – och bland dem svensk trupp. Den nyligen genomförda Kabulkonferensen satte upp 2014 som datum för när de afghanska myndigheterna ska ta över ledningen för säkerheten och det territoriella ansvaret. Men det är en annan sak än att alla trupper ska vara ute ur landet 2014. Vad som är viktigt är att den civila närvaron och biståndsresurserna stärks.”

29 juli i Expressen
”Ingen afghan jag träffat vill att de internationella trupperna ska lämna 2014. Däremot blir uppdraget annorlunda, rollen annorlunda och biståndsverksamheten annorlunda men det kommer säkert också behövas säkerhetsnärvaro.”

28 juli till TT
”Man vill ju att de afghanska säkerhets- och polisstyrkorna ska ta över ansvaret förr eller senare. Men säkerhetsläget har ju också blivit värre här uppe, säger Sahlin som tycker att debatten blir lite fattig om den bara ska handla om datum för hemresa.”

Sahlin har fel om Afghanistanöverenskommelsen

Mona Sahlin antyder idag en rödgrön uppgörelse om Afghanistan. Problemet är bara att hennes uttalande bygger på felaktiga förutsättningar. Hon säger nämligen så här:

”Slutdatum för hela den militära insatsen är 2014. Det är bara tre år dit.” Sahlin gör det med hänvisning till dokumentet från Kabulkonferensen nyligen.

Men det dokumentet talar inte om något ”slutdatum för hela den militära insatsen” 2014.

Det dokumentet talar om är överlämning av säkerhetsansvaret till afghanerna själva fram till 2014, vilket är en annan sak. Den processen är bra och lär inledas i närtid. Den bygger på att ISAF bidrar till att utbilda och träna afghanska armé och polis, för att skapa förutsättningar för överlämning av säkerhetsansvaret. Det utesluter inte fortsatt behov av ISAFs närvaro efter 2014 i stödjande roll.

Vi är i Afghanistan för att lösa en uppgift och anpassar löpande närvarons sammansättning efter det. Vi har t.ex ökat biståndet med 60 procent de senaste åren. Att börja med ett slutdatum, som Sahlin gör idag: ”Vi kommer att lämna besked före valet om när svenska trupper kan lämna Afghanistan”, utan hänsyn till hur uppgiften löses på marken är en väg mer påverkad av Lars Ohly än av uppgiften.

Så här säger dokumentet från Kabulkonferensen: “Participants welcomed the Government of Afghanistan’s commitment to a phased exercise of full authority over its own security. The international community expressed its support for the President of Afghanistan’s objective that the Afghan National Security Forces (ANSF) should lead and conduct military operations in all provinces by the end of 2014. The international community committed to provide the support necessary to increase security, and to the continued support in training, equipping and providing financing to the ANSF to take on the task of securing their country. Participants agreed to continue efforts to ensure stable areas benefit from development.”

I snabb översättning blir det: ”Deltagarna välkomnade åtagandet från den afghanska regeringen att gradvis överta ansvaret för landets egen säkerhet. Det internationella samfundet gav sitt stöd till den afghanske presidentens målsättning att de afghanska säkerhetsstyrkorna skall leda och genomföra militära operationer i alla provinser vid utgången av 2014. Det internationella samfundet åtar sig att erbjuda nödvändigt stöd för att öka säkerheten, och till det fortsatta stödet avseende träning, utrustning och finansiering till ANSF för att åta sig uppgiften att skapa säkerhet i sitt eget land. Deltagarna överenskom att fortsätta ansträngningarna för att stabila områden skall kunna åtnjuta utvecklingsåtgärder.”

Tack till Sjöräddningssällskapet

Igår var jag i Kristinehamn och besökte bland annat Myndigheten för samhällsskydd och beredskap samt sjöräddningssällskapet. Jag kommer att återkomma med ett blogginlägg om Sveriges civila krishanteringsförmåga, som är betydande, men jag vill börja med att visa uppskattning inför de ideella krafterna inom Svenska Sjöräddningssällskapet (Sjöräddningen).

Jag har besökt Sjöräddningen i Vättern (Askersund), Hjälmaren (Hampetorp), samt Vänern (Hammarö och idag Kristinehamn). Anledningen till att jag gör dessa besök är att offentliga och enskilda aktörer måste samverka väl, för att säkerheten till sjöss skall tillgodoses.

Inom Försvarsdepartementets ansvar ligger bland annat Kustbevakningen, MSB, räddningsskolorna samt kommunal räddningstjänst via lagen om skydd mot olyckor, liksom avtalet med SOS Alarm.

Ansvaret för landets sjöar ser olika ut. På just Vänern finns Kustbevakningen på plats med egna fartyg. Över Vättern sker överflygningar av Kustbevakningens flygplan av miljöskäl. Hjälmaren är kommunalt ansvar.

Gemensamt för dessa är att Sjöräddningssällskapets ideella verksamhet spelar en stor roll för säkerheten till sjöss.

I sällskapet finns mycket starkt engagemang för uppgiften, utomordentligt gott sjömanskap och man möter många eldsjälar. Jag hoppas att många fler får upp ögonen för verksamheten, så att bemanning långsiktigt kan tillgodoses. Om en ideell verksamhet kan beskrivas som professionell, så är det en bra bild av Sjöräddningssällskapets besättningar.

Sjöräddningen i Kristinehamn förevisade räddning med en rescuerunner. Denna vattenskoter är mycket snabb och kan också användas på mycket grunda vatten för personräddning. Den är smidig och förvånansvärt sjötålig, vilket Emma Anderdahl från sjöräddningen visade på ett alldeles utmärkt vis. Att kamratskapet är mycket gott i Kristinehamn, liksom på andra stationer, gör inte saken sämre. Det var ett både trevligt och givande besök.

På flera håll har jag mött besättningsmedlemmar i sällskapet som tidigare varit aktiva i Försvarsmakten, men också unga människor som har för avsikt att söka sig till Kustbevakningen eller försvaret. Jag är säker på att erfarenheter från ideella organisationer är bra för försvaret, precis som att bakgrund i försvaret är till fördel för ideella verksamheter.

Resor i landet

Tidigare idag framförde jag regeringens tack till sjömän och soldater från ME02 vid medaljceremonin på Berga. Flottiljamiral Jan Thörnqvist tilldelades särskild medalj av EU för sin insats. Birgitta Ohlsson deltog också i ceremonin.

Senare idag träffas regeringen på Harpsund, för sedvanliga överläggningar inför budget och valrörelse. Den gångna veckan har jag annars besökt Karlstad, Hammarö, Halmstad, Laholm, Höör och Linköping.

I Halmstad var det intressant att se hur LV6 och kommunen är väl framme i samverkan för att göra Halmstad till en attraktiv förbandsort, för de soldater som nu börjar rekryteras. Fler och fler inser att en kommun bäst värnar sitt förband genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för den nya personalförsörjningen. Unga människor ska vilja söka sig till Försvarsmaktens grundutbildning och förband lokalt. Då krävs att bostäder, skolor, jobb för medföljande och samverkan med högskola och näringsliv finns på plats.

I Halmstad invigde jag en minnestavla över slaget vid Fyllebro 1676. Slaget var på flera sätt en vändning i det danska kriget, efter år av motgångar och följdes senare samma år av slaget vid Lund.

I Linköping mötte jag Thailands ÖB och flygvapenchef, i samband med en ceremoni där den samlade flygvapenlösning Thailand köpt från Saab och Sverige avtäcktes. Thailand anskaffar en flygvapenlösning med Gripen, Saab 340 med radar och länkar. Vi hoppas och tror att Thailand kommer att bli så tillfreds att de vill gå vidare med samarbetet och ytterligare anskaffning.

Igår tog jag emot min nya danska ministerkollega Gitte Lillelund Bech på ett officiellt besök. Det inleddes med militära hedersbetygelser på Karlberg, följt av bilateralt möte. Vi diskuterade den danska pliktutredningen, liksom den svenska försvarsreformen. Självklart stod insatserna Atalanta och ISAF på agendan. Vi är överens om att det behövs ett fördjupat nordiskt samarbete inom veteranpolitiken.

För första gången på många år diskuteras försvaret nu i en valrörelse, vilket jag är mycket glad över. Jag ser gärna försvaret som en valfråga. Regeringen levererar den största reformeringen av försvaret på decennier, övergång till stående och kontrakterade förband och en betydande materiell förnyelse med nya ubåtar och helikoptrar. Oppositionen vill göra miljardnedskärningar och saknar reformagenda.

Omfattande program på Carlskrona

I onsdags då vi anlände till Djibouti var det 50,2 grader varmt. Dag två endast 43 grader… Inte undra på att det enda större underhållsproblem de haft på Carlskrona var när luftkonditioneringen lade av under någon dag. Den behövs givet klimatet.

Torsdagen inleddes med besök hos ministern för internationellt samarbete, Ahmed Silay, liksom landets arméchef, General Fahti Ahmed Houssein. Djibouti ger gott stöd till Atalanta som insats, till Carlskrona och tar ett regionalt stabilitetsansvar. Jag mötte också den ställföreträdande chefen för den franska basen Aerienne, där de svenska helikoptrarna och vår nationella underhållsenhet varit stationerade, tillsammans med enheter för Atalantas logistik och underhåll.

Carlskronas fartygschef, kommendörkapten Håkan Nilsson, gav en omfattande brief om insatsen, liksom den svenska kontingentens agerande och resultat. Tillsammans med avgående Force commander, Flottiljamiral Jan Thörnqvist, gick jag igenom den samlade EU insatsens resultat, liksom piratverksamhetens utbredning, uppträdande och utveckling. Jag deltog också på flaggbriefen, där tillträdande Force commander, Philippe Condreau, från Frankrike också var med. Han har tillbringat en hel del tid på Carlskrona för överlämning.

Glädjande nog ville helikopterenheten träffas och prata om framtiden för helikoptrarna både på Carlskrona och mer generellt i försvaret. Jag hade gärna sett en förlängning av helikopter 15 på Carlskrona, men Försvarsmakten kom till slutsatsen att detta inte vore möjligt, givet åtaganden mot övriga NBG-länder. Försvarsmakten menar också att tillgång till helikopter var ett krav för att leda insatsen, men inte är ett krav för att delta i Atalanta-insatsen. Därför var helikopter 15 heller inte från början planerad för att ingå i förlängningen, efter att vi överlämnat FHQ till Frankrike. Korvetterna förra året hade ingen helikopter. Men alla anser och inser att helikoptrar hade gjort stor nytta på plats.

Försvarsmakten har efterhand utvecklat användningen av helikoptrarna i Atalanta, från betoning av persontransport till sjöövervakning.

Grundproblemet är dock att Sverige har för få operativa helikoptrar. Det är därför regeringen redan har beslutat att anskaffa ett nytt medeltungt helikoptersystem. Fram till dess att det är operativt – vi siktar på 2013 – kommer diskussionen att handla om att fördela om bristen på helikoptrar för att så långt möjligt möta behoven. På samma sätt som beslutet att anskaffa nästa generations ubåt och halvtidsmodifiera Gotland gett framtidstro inom ubåtsvapnet, så hoppas jag att den betydande satsning vi nu gör på nya helikoptrar kommer att ljuta framtidstro i helikopterpersonalen.

Ett viktigt möte under resan var ett långt samtal med en grupp av Carlskronas sjömän. Det kom att handla om allt från Atalantainsatsen som sådan till det nya personalförsörjningssystemet. Jag frågade vad den starkaste upplevelsen varit under insatsen. Två saker blev svaret: När Carlskrona låg utanför Mogadishu och striderna synbart rasade för fullt bara ett par kilometer ifrån fartyget, samt känslan av att göra en skillnad när FNs matleveranser eskorterades i hamn. Vetskapen om att de svenska sjömännen bidrar till att rädda liv är viktig och belönande.

Som vanligt i svenska insatser är min bild att kamratskapet ombord på Carlskrona är mycket gott. De flesta sjömän stannar kvar för förlängningen av insatsen. Flottiljamiral Thörnqvist har från Carlskrona i fyra månader lett den samlade EU-insatsen. Nu övergår fartyget till mer av eskorttjänst igen. Därmed kommer än fler av FNs matleveranser att få svensk eskort.

Det är viktigt för mig att understryka vilket gott jobb ME02 och Carlskrona har gjort. Bilden jag får av den svenska insatsen från kollegor, OP commander, tillträdande Force commander och företrädare för Djibouti är mycket uppskattande. Det överensstämmer helt med min egen bild.

Slutligen vill jag rikta ett tack till Carlskrona för professionellt mottagande. Det var mycket bra för mig och departementets tjänstemän att få bo på Carlskrona och få möta sjömännen ombord. Som vanligt känns besöket dock för alldeles för kort.

Himmel över Afrika

Vi följer Nilen söderut, mot dess källor. Gränsen mellan grönskan kring Nilens stränder och öknen är knivskarp. Från luften är det tydligt hur smalt Egyptens gröna stråk där människor i tusentals år har bott och verkat verkligen är.

Piloten har någonstans över mellersta Egypten meddelat att vi har drygt tre timmars flygning kvar till resans mål. Djibouti, där Carlskrona och den svenska styrkan ME02 för närvarande befinner sig.

Restiden visar hur långt bort Försvarsmakten har förmåga att verka.
Restiden illustrerar också att Sveriges nationella intressen i globaliseringens tidevarv kan finnas avlägset från landets gränser.

Vi deltar i EU insatsen Atalanta för att bekämpa sjöröveri av två skäl. Det är centralt att skydda FNs matleveranser som försörjer ca 1,5 miljoner civila i Somalia. Utan skydd inga leveranser. Det andra skälet är att det ligger i Sveriges intresse att handelsvägarna till sjöss hålls öppna. Det skulle få betydande inverkan på landets ekonomi om sjöfarten skulle hindras att använda Suezkanelen och istället tvingas runda Afrika på sin väg till och från Europa. 90 procent av Sveriges BNP är handel. 50 procent är export och 40 procent import.

Vi reser nu eftersom Sverige i dagarna (fredag) överlämnar ledningen (FHQ) för EU-insatsen till Frankrike.

Det bidrag Sverige haft till Atalanta detta år har varit unikt. Såklart är det en fjäder i hatten för Försvarsmakten att man med stor framgång har lett EU-insatsen under våren och sommaren. Det är en betydande kvalitetsstämpel att det svenska försvaret inte bara förmår att delta i insatser, utan faktiskt också förmår att leda Atalanta, ett PRT i Afghanistan och den Nordiska Stridsgruppen. Långt ifrån alla jämförbara länder har den ambitionen eller förmågan.

Årets bidrag till Atalanta är unikt också eftersom det är första gången Sverige har haft en så tydlig civil-militär inriktning på insatsen. Kustbevakningen har deltagit med ett av sina nya sjöövervakningsflygplan, med mycket goda resultat. De har stor uthållighet och mycket moderna sensorer. Men det reste en hel del nya frågor om interoperabilitet och samverkansförmåga, som Kustbevakningen och Försvarsmakten gemensamt besvarat. Detta i sig är värt uppskattning.

Carlskrona kommer efter ett par veckors återhämtning att återvända till insatsen som patrullfartyg. Denna gång huvudsakligen för att eskortera FNs matleveranser, inte för att leda den samlade EU-insatsen. Vi valde att förlänga Carlskronas tid i insatsområdet eftersom det ger mer effekt för pengarna. Transport till och från insatsområdet är i regel en betydande del av kostnaden för en insats.

På programmet finns för min del möten med ministerkollegor i Djibouti och företrädare för övriga länders militära förband. Men det viktigaste är såklart att möta sjömännen ombord på Carlskrona.

Annonser