Archive for november, 2010|Monthly archive page

Idag kom Personalförsörjningsutredningen

Idag lades ännu en pusselbit på plats i formandet av den nya insatsorganisationen, IO14, när Personalförsörjningsutredningen lade fram sitt betänkande.

Min syn har från början varit att det i den svenska modellen i grunden är parterna som har att komma överens om anställningsvillkor och förhållanden. Om parterna så önskar så är vi fullt beredda att komma till stöd med lagstiftning. När lag behövs är det bra om den kan vara dispositiv, så att tydligt utrymme för avtal finns. Så är fallet med utredningens förslag, t.ex. gällande antal år som de nya kontrakten kan omfatta.

Redan i våras tecknade parterna kollektivavtal kring långa tidsbegränsade anställningar för heltidsanställda soldater. De förslag utredningen idag för fram korresponderar väl med innehållet i detta avtal.

Ingen önskar en situation, där avsaknad av lagstöd för tidsbegränsade anställningar skulle resultera i ett försvar bestående av yrkessoldater – i meningen heltidsanställda soldater som verkar hela yrkeslivet i försvaret. Deltidsanställningar ger samhällsförankring och volym i försvaret. Tidsbegränsningar och deltidsanställningar ger kontakt med den civila arbetsmarknaden.

Det har länge funnits lagstiftning som gäller just för försvarets personal. Såväl reservofficerare som anställda soldater i utlandsstyrkan har haft särskilt skydd i lag, såsom särskild reglering vid internationell tjänstgöring och skydd för anställning. Såtillvida ansluter utredningens förslag till tidigare reglering.

Värnplikten, som den tillämpades förr, när hela årskullar unga män kallades in till försvaret och tusentals kallades till återkommande repövningar påverkade samhället och civila arbetsgivare i stor omfattning. De förslag som utredningen lade fram idag blir betydligt mindre ingripande och omfattar betydligt färre arbetstagare än då.

Nu går utredningens betänkande ut på remiss och därefter vidtar regeringens propositionsarbete, med sikte på att propositionen skall kunna läggas i höst. Därför kommenterar jag inte i denna blogg varje delförslag som utredningen för fram i detalj, men konstaterar att utredningen har gjort ett mycket ambitiöst arbete.

Att Försvarsmaktens rekrytering fungerar är en samhällsangelägenhet. Det gäller för Försvarsmakten att finnas på plats med information där unga människor finns, och att samverka nära med andra myndigheter och frivilligorganisationer.

Det gäller också att Försvarsmakten verkligen är och uppfattas vara en god arbetsgivare, som är attraktiv för unga människor att söka sig till. När inte unga människor kan kallas in med plikt ökar kraven i detta hänseende och det är bra.

Annonser

Förluster, olyckor – och ständigt lärande

Sveriges internationella insatser är och har alltid varit behäftade med risker. Totalt har Sverige sedan 1948 förlorat närmare 80 soldater i våra internationella insatser, varav 18 i strid. Fem av dessa förluster har kommit i Afghanistan. Afghanistan är inte den farligaste insats Sverige hittills har gjort, det är Kongo där 19 personer miste livet. Ytterligare ett antal soldater och officerare har skadats i insats internationellt, både i strid och olyckor.

Försvarsmakten är en av Sveriges största myndigheter, med en omslutning av ca 40 miljarder, ca 9.500 officerare och tusentals övriga anställda.

Verksamheten är också i Sverige behäftad med risker. Det är all verksamhet där bl.a. vapenövningar, avancerad flygning och transporter ingår. Regeringen utser därför en säkerhetsinspektör i Försvarsmakten.

Hösten 2007 förlorade Sverige fyra unga män i helikopterolyckan i Ryd. Helikopterverksamheten har varit särskilt olycksdrabbad på senare år. Bl.a en övning med stridsbåt i skärgården och en skjutövning i Skövde har tragiskt kostat liv de senaste åren.

På den ljusare sidan finns stridsflyget. Den som besöker Flygvapnets minneshall kan se rader av namn på förlorade flygare tillbaka i tiden. En årlig förlust av ett dussin piloter eller mer var inte ovanligt, för några decennier sedan. En säkerhetskultur där misstag inte bestraffas, utan används som lärdom för att upptäcka och täppa till brister är avgörande för förändringen. Det är en säkerhetskultur andra delar av Försvarsmakten fortfarande kan lära av.

Men ingen skall tro annat än att Försvarsmakten och Försvarsmaktsledningen verkligen bryr sig när kollegor och kamrater skadas. Jag har sett hur ledande officerare öppet visar sina känslor när soldater – oavsett om man känt dom personligen eller inte – har skadats eller dödats. Det är uttryck för ett tryggt och starkt ledarskap, som jag uppskattar och respekterar.

Samtidigt ligger i Försvarsmaktens kultur och uppdrag att kämpa vidare, när kamrater skadas eller stupar. Att fokusera på uppdraget och lösa uppgiften.

I uppgiften ligger också att ha ett fullödigt säkerhetstänkande i verksamheten på hemmaplan, i att kontingenterna som gör insats utomlands får rätt utbildning, övning och materiel. Detta underlättas nu också när vi övergår till stående och kontrakterade förband. Där ligger också att ständigt lära, utveckla och använda ny kunskap för att förbättra säkerhet och förmågan att lösa uppgiften.

Allt är numera öppet. Sker olyckor och förluster granskar Försvarsmakten det som hänt, Polisen gör sin genomgång och Statens Haverikommission kan kopplas in. Även den övriga verksamheten granskas. Försvarsmakten har interna utvärderings- och granskningsfunktioner, man deltar i internationella evalueringar, man granskas av Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket.

Detta är bra och en förutsättning för ständig förbättring. Jag vet att Försvarsmakten arbetar med att ständigt dra lärdomar för förbättring, och det är en ständigt pågående utmaning.

Allvarsam situation på den koreanska halvön

Idag skriver jag på SVD Brännpunkt om situationen på den koreanska halvön.

Utvecklingen på den koreanska halvön visar betydelsen av en sund politisk inriktning för länders utveckling och människors livsvillkor. Sydkoreas utveckling visar vikten av att Sverige alltid stödjer demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.

I snart 20 år har jag försökt följa utvecklingen i Sydkorea och haft många kontakter med sydkoreanska politiker, företag och medborgare. Fram till hösten 2006 var jag sammankallande för riksdagens Koreagrupp. Jag var i Sydkorea som handelsminister 2007 och besökte då bl.a. Panmunjom. För ett drygt år sedan träffade jag Sydkoreas president Lee, när han besökte Sverige. Nyligen var en delegation av seniora sydkoreanska parlamentariker här.

Många av de kontakter jag haft med Sydkorea har pekat på den sorg många sydkoreaner kan känna över de omständigheter, som många människor på den koreanska halvön tvingas leva under. Vi talar om släkter som splittrats och vänner som skiljts åt under ett antal decennier och det tragiska i att människor lever i fruktan eller svält.

Samtidigt uttrycker många sydkoreaner upprördhet och frustration över våldet. Det är mycket allvarligt att Sydkorea utsatts för artilleribeskjutningen, något som fördömts bl.a. av Catherine Ashton och EU.

Sydkorea agerade med stor återhållsamhet i våras, när korvetten Cheonan sänktes. Omvärldens tydliga engagemang för att skapa förutsättningar för en politisk hantering av frågan var här till stöd.

Det lär sannolikt komma förändring i Nordkorea – frågan är tidpunkten, hur den ser ut, hur staten reagerar och hur människor och regionen påverkas när den sker. Vi vet alldeles för lite, för att bedöma dessa och andra faktorer. Men i längden går det knappast att upprätthålla så slutna och kontrollerande samhällssystem.

Tidigare bedrev Sydkorea den s.k. ”Solskenspolitiken”, ett töväder som belönades med Nobels fredspris. I den sydkoreanska debatten finns nu dom som efterlyser tydliga och tuffare reaktioner mot Nordkorea, i frustration över att våld används mot landet.

USA står bakom Sydkorea och har drygt 25.000 man i landet. Japan känner oro inför nordkoreanska kärnvapen och tidigare robottester. Kina är det land som har störst möjligheter att påverka Nordkorea. Inget land vill se stridshandlingar eller krig på den koreanska halvön. Både civila på den koreanska halvön, internationell fred- och säkerhet och världsekonomin behöver politiska lösningar. Detta sagt även om de s.k. ”sexpartssamtalen” visat hur svår denna väg är.

Situationen på den koreanska halvön visar med stor tydlighet hur sammanflätad säkerheten i världen är. Sverige har under många år sökt bidra till fred, stabilitet och utveckling på den koreanska halvön. En del av dessa svenska insatser försöker jag beskriva i SVD idag.

TV4-inslag om försvarsmaktens figuranter i övningar

TV4 har i flera reportage uppmärksammat att Försvarsmakten anlitat afghanska medborgare som figuranter i övningar på Livgardet. Enligt dessa inslag i TV4 har ett antal av deltagarna saknat svenskt medborgarskap och ibland inte haft tillstånd att arbeta i Sverige. Det har också tangerat en diskussion om säkerhetsklassning.

I något fall hänvisar TV4 till att det varit personer som nekats uppehållstillstånd i Sverige och fått avvisningsbeslut, trots att de arbetat för försvaret. Asyl i enskilda fall prövas av Migrationsverket och domstolar och inte av politiker, så dessa fall kan jag inte kommentera.

Försvarsmakten sa i ett tidigare inslag att rutinerna brustit, men idag pekade man också på att figuranter inte behöver säkerhetsklassas. Jag utgår såklart från att Försvarsmakten följer gällande rutiner och regelverk. Vi har bett Försvarsmakten att komma till Försvarsdepartementet i nästa vecka för att gå igenom rutiner och förhållanden i dessa fall.

Men, i grunden är det någonting positivt för kvaliteten i Försvarsmaktens övningar att figuranter från berörda länder deltar. Personer som själva är från Afghanistan tillför övningen kvalitet och kunskap om bl.a. landets kultur och språk. Jag uppskattar att de är beredda att ställa upp för Försvarsmakten. Detta får inte skymmas av diskussionen om reglerna för den formella hanteringen av detta.

Generellt sett handlar krav på medborgarskap och säkerhetsklassning om att skydda försvaret från infiltration av personer som inte vill Sverige väl. Därför är rutiner kring granskning av de personer Försvarsmakten anställer eller anlitar av stor vikt. Detta sagt utan att på något sätt påstå att det finns några problem av den arten i den situation TV4 skildrar.

Ytterligare Gripen till Thailand

Thailand och Sverige har idag slutit avtal om försäljning av bl.a. ytterligare sex stycken Gripen C och en SAAB 340 Erieye. Det är mycket glädjande.

Idag på eftermiddagen hade jag besök av den thailändske flygvapenchefen Ittapon, med delegation. Senast jag såg honom var under roll-outen av Gripen för Thailand i Linköping härförleden.

Samarbetet med Thailand innebär inte bara försäljning av ett antal Gripenplan. Det är snarare fråga om att Thailand anskaffar ett komplett flygvapensystem.

Den tidigare affären med Thailand 2008 omfattade bl.a. sex Gripen och två SAAB 340 varav en med Erieye.

Naturligtvis understryker samarbetet med Thailand att Gripen och överhuvudtaget svenska lösningar är mycket kvalificerade och internationellt konkurrenskraftiga.

Närområdesperspektiv krävs för försvaret av Sverige

Försvarets inriktning och dimensionering har ett tydligt närområdesperspektiv. Inte minst påverkar detta flyget och marinen, vars huvuduppgifter är i närområdet.

Sveriges flygvapen är dubbelt så stort som våra grannländers. Sverige kommer ha 100 Gripen C/D för jakt, attack och spaning. Norge planerar att anskaffa 48 stridsflygplan, Finland har ca 60 single-role fighters och Danmark kommer sannolikt att anskaffa upp till 48 stycken plan. Sverige har ett konventionellt ubåtssystem som är ledande i världen. Flera av våra grannar saknar helt ubåtar. Det är viktiga svenska bidrag till stabilitet och säkerhet i vårt närområde.

Sverige har beslutat att anskaffa nästa generations ubåt, för leverans 2017-18. Samtidigt beslutades halvtidsmodifiering av två Gotland. Nästa beslut om eventuell nyanskaffning behöver tas 2020. Detta är med all sannolikhet det största materielprojekt – helikoptrar inräknat – som Sverige kommer vara engagerat i det kommande decenniet. De politiska beslut som krävs för anskaffning av ersättare till Torped 45 är fattade. Svensk ubåtsförmåga möter stort internationellt intresse.

Fem Visbykorvetter blir nu stegvis operativa i marinen, som anser att systemet kommer att bli mycket bra när färdigställt. Ett nytt signalspaningsfartyg kan anskaffas. Kosterklassen höjer landets minröjningsförmåga. Specifikationer för nytt stödfartyg tas nu fram.

Det som förenar är att både flyg, ytstridsfartyg och ubåtar är utmärkta bärare av sensorer, som övervakar Östersjön på, under och över ytan. De utgör en betydande tröskel för varje aktör som skulle vilja komma över Östersjön med annat än fredliga syften.

Stridsflyg och ubåtar är centrala delar i kärnan i försvaret av Sverige. Vi har inte hundratals mil av landgräns som vi behöver känna oro inför. Däremot har vi hundratals mil av kust att värna.

Under kalla kriget var Östersjön ett hav där Nato och Warsawapakten dagligen stod emot varandra. Sverige låg neutralt däremellan. Sovjetunionen kontrollerade kusten från Västtyskland till Viborg.

Idag kantas Östersjön av EU- och Nato-länder. Rysslands har tillgång till Östersjön via två områden: 1. Kaliningrad i sydost – för att komma dit måste man gå igenom Natolandet Litauen. 2. St Peterburg i öster – för att gå ut därifrån måste man passera norr om Natolandet Estland och söder om EU-landet Finland. Ut på en Östersjö där numera 8 länder delar sjölägesbild genom Sucbas-systemet.

Den ryska militärmakten av idag är av helt annan och mycket mindre storleksordning än sin sovjetiska föregångare. I slutet av 1980-talet disponerade Sovjetunionen 120 större ytstridsfartyg och drygt 160 ubåtar i vårt närområde (Kolahalvön inräknad, men utan vapenbröderna i WP). Nu disponerar Ryssland sammantaget i detta närområde 15 större stridsfartyg och 24 ubåtar.

Den ryska östersjöflottan har 5 jagare/fregatter och någon enstaka operativ ubåt.

Uppgiften att hävda Sveriges suveränitet och värna landets suveräna rättigheter och nationella intressen kräver en synlig och uthållig svensk närvaro på och över Östersjön, och en osynlig närvaro under. Genom att patrullera till havs markerar vi vår närvaro och våra intressen.

ISAF-toppmöte i Lissabon

Idag hölls ISAF-toppmötet i Lissabon.

Nato har under sitt pågående toppmöte antagit ett nytt strategiskt koncept, och haft möte med den ryske presidenten Medvedev. Jag kommer att återkomma om detta i en senare blogg. Men lördag förmiddag ägnades åt ISAF och Afghanistan.
Statsminister Fredrik Reinfeldt, utrikesminister Carl Bildt, undertecknad, samt ÖB Sverker Göranson representerade Sverige på mötet. ISAF-mötet inleddes med genomgångar av läget i Afghanistan och ISAFs utmaningar och framsteg – för sådana finns.

Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen, FNs Generalsekreterare Ban Ki-Moon, general David Petraeus, och Afghanistans president Hamid Karzai gjorde var sina längre inledande inlägg. Efter detta följde USAs president Barack Obama.

Den bild man får är att det finns positiva inslag i utvecklingen i Afghanistan. Ekonomin förutses växa med tvåsiffriga tal i år – om än från mycket låg nivå. Statens intäkter växer även de – om än från låg nivå. Det finns tecken på en begynnande ökning av regeringskansliet förmåga att fungera. Man har genomfört ett första val i egen regi – om än med inslag av betydande brister.
De afghanska säkerhetsstrukturerna växer i omfattning. Armén är nu lika stor som ISAFs samlade närvaro – kring 135 000 man. Kvaliteten på förbanden ökar efterhand och i de insatser som görs deltar afghanerna själva i lika hög grad som ISAF. Motståndsgruppernas framgång i landets södra delar har hejdats och i vissa områden brutits av ISAF.

Antalet barn i skola har växt till cirka 7 miljoner, varav minst en tredjedel flickor. Andelen av befolkningen med tillgång till hälsovård har ökat från 8 till 80 procent.

Detta förtar dock inte de mycket betydande och väl kända utmaningar som finns i landet. Vi talar om ett av världens absolut fattigaste länder, som präglats av extern och intern konflikt i flera decennier.

Det finns nu en bred gemensam syn på vikten av att transitionsprocessen, överlämningen av säkerhetsansvar till den afghanska regeringen, kommer igång nästa år. En förutsättning för det är bl.a. att säkerhetsläget är acceptabelt. Huvuddelen av allt våld sker i en mindre del av landets distrikt. I vårt PRT i norra Afghanistan är säkerhetsläget trots det senaste årets försämring fortsatt bättre än i södra och östra Afghanistan. Det kan komma att bli så att några regioner i vårt PRT kan komma i fråga för överföring av säkerhetsansvar förhållandevis tidigt.

Ambitionen är att denna överföring av säkerhetsansvar skall kunna avslutas under 2014. Vi kan själva påverka genomförbarheten i detta genom ökade insatser för att utbilda afghansk armé och polis och genom att fortsatt stödja uppbyggnad av statsförvaltningen. Efter överlämnandet kommer behov av långsiktigt svenskt och internationellt engagemang genom politisk och diplomatisk närvaro, bistånd och militära träningsinsatser att finnas.
I samband med ISAF-mötet ägde en rad bilaterala samtal rum. Statsministern med delegation mötte FNs Generalsekreterare Ban Ki-Moon. Själv samtalade jag bl.a. med Afghanistans försvarsminister Wardak och ÖB samtalade bl.a med general Petraeus.

Utmaningarna i Afghanistan är betydande, men det internationella engagemanget är mer samstämmigt än tidigare.

Gripen

Gripen kommer att utgöra kärnan i det svenska flygvapnet under lång tid framöver. Något beslut om utveckling av ett nytt svenskt stridsflygplan är inte på tapeten. Därmed är heller inte kostnader om 30-50 miljarder kronor för detta nya plan på tapeten.

Det som däremot är aktuellt är att kontinuerligt vidmakthålla Gripensystemet genom mindre löpande uppgraderingar.

Med längre mellanrum behöver större förmågelyft göras. Vi har gått från Gripen A/B till Gripen C/D. För att Gripen ska vara operativt relevant efter 2020-25 kommer det att krävas en uppgradering. Annars behöver Gripen ersättas med annat plan, vilket skulle vara betydligt dyrare.

Hur denna framtida version av Gripen ska specificeras är ännu ej klart. Några beslut är ej heller fattade. Genom samarbete med andra länder kan kostnader för vidareutveckling och serieanskaffning sänkas. Brasilien har erbjudits ett partnerskap som omfattar både utveckling och anskaffning. Därmed samordnas också båda länders specifikationer för nästa version av Gripen.

Sverige har som sagt ambition att göra detta tillsammans med andra. Detta gäller såväl andra Gripen länder som de länder där offerter ligger ute. Först om det inte skulle ge framgång kommer Sverige att gå vidare på egen hand.

Då lär vi börja med att titta på säkerhets- och försvarspolitiska faktorer samt förmågeutvecklingen i omvärlden när nästa version av Gripen ska kravställas. Då tas ställning till vad nästa version av Gripen ska klara av. Vilka delsystem som behövs blir en följd av dessa krav.

Innehållet i Gripen kommer redan idag till mer än hälften från andra länder. Vi kommer i framtiden att för varje delsystem söka nödvändig kvalitet och bästa effekt för pengarna. Allt för att göra Gripen operativt relevant och ekonomiskt rationell ur ett livscykelperspektiv.

Frivillig rekrytering effektivare än det gamla pliktsystemet

Försvarsdepartementet har beställt den FOI-studie, som refereras i media idag, för att tidigt hitta osäkra faktorer att följa för att säkra omställningen till den nya insatsorganisationen IO14.

Precis som FOI:s rapport konstaterar var det gamla värnpliktssystemet inte ändamålsenligt, om man vill ha ett tillgängligt och användbart försvar. Rekrytering på frivillig grund är betydligt effektivare och rationellare än det gamla värnpliktssystemet. I det nya systemet blir förbanden fullt användbara för försvarets alla uppgifter. Försvaret finner och utbildar rätt soldater från början, samt anställer dem i de stående och kontrakterade förbanden.

Pliktutredningen slog fast att värnpliktsystemet kostade ca 2 miljarder mer årligen för att få fram 3000 insatsklara soldater, än ett system med rekrytering på frivillig grund. En viktigt förklaring var att upp till 70 procent av soldaterna felutbildades under värnpliktssystemet, eftersom de lämnade Försvarsmakten efter utbildningen. Värnpliktsförbanden kunde legalt inte användas för alla de uppgifter försvaret faktiskt har.

FOI pekar på att det skulle kunna finnas en potentiell kostnadsökning, jämfört med Försvarsmaktens planering för det nya systemet, om ca en miljard för år 2019. Alltså nio år bort i tiden. Siffran bygger i huvudsak på att FM inte under denna period skulle klara att göra de interna rationaliseringar som regeringen ålägger samtliga statens myndigheter att göra. Dessa skall inte mötas genom sänkta ambitioner utan genom intern effektivisering.

Försvarsmakten har beaktat dessa produktivitetskrav för de kommande tre åren, men enligt FOI har de inte beaktats för åren därefter.

Trots att det är långt fram i tiden är det bra att FOI uppmärksammat detta och Försvarsmakten har nu att väga in FOIs bedömningar. Huvuddelen av detta produktivitetskrav skulle dock gälla för Försvarsmakten oavsett om man använde det nya eller gamla personalförsörjningssystemet.

Rapporten tar inte hänsyn till den förstärkning av förbandsanslaget, som vi vill göra. Den bygger på en överföring om två miljarder kronor från stöd och logistik, som en särskild utredning nu arbetar med att möjliggöra.

Den miljard FOI talar om är alltså inte en nettosumma för Försvarsmaktens ekonomi för året 2009, utan ett uppmärksammande av att Försvarsmakten bör väga in det rationaliseringskrav alla statens myndigheter är ålagda att göra även för åren efter 2014.

Grete Faremo om Afghanistan

Min norska kollega Grete Faremo höll under det Nordisk-Baltiska försvarsministermötet i Oslo häromdagen en tänkvärd betraktelse om Afghanistan, som jag tycker är värd att uppmärksamma.

Poängen med betraktelsen är att den illustrerar att ISAF är en av ett stort antal länder gemensam insats, till stöd för folket i Afghanistan. Länderna som deltar i ISAF är ömsesidigt beroende och ömsesidigt förstärkande. I insatserna på marken samverkar regelmässigt soldater från flera ISAF-länder och Afghanistan.

Gretes inlägg visar också att det i Afghanistan finns en nära nordisk samverkan. Sverige och Finland finns tillsammans i PRT Mazar e-Sharif. Norges PRT finns omedelbart väster om vårt eget. Inlägget lyfter också fram de baltiska ländernas insatser.

Ett utdrag:
”Consider this: Two Norwegian soldiers are wounded by an IED south in the province of Faryab. The Afghan National Army and their Finnish mentors secure the area immediately. Medics arrive from the Lithuanian PRT just south of the incident.

A German officer at the Patient Evacuation Coordination Center scrambles an American helicopter from the Norwegian Aeromedical Detachment in Meymaneh. They are on 15 minute stand-by partly thanks to Swedish engineers co-located with the PRT. The wounded soldiers are airlifted out, rushed into the operating room and saved by Macedonian surgeons in the PRT secured by Latvian forces.
This story is fiction. It is however a realistic scenario in Afghanistan. I could easily have told the same story from Helmand, with Danish, British and Estonian soldiers.”