Piratverksamheten utanför Afrikas östkust

Denna artikel var införd i GP i söndags i en kortare version.

Mycket tyder på att piratverksamheten utanför Afrikas östkust är på väg att anta en ny skepnad och bli ett problem av en annan och mycket allvarligare dimension än tidigare.

Från början verkade piraterna kustnära och i Adenviken, samt längs Somalias kust. Stegvis har piraterna vågat sig allt längre ut från sina somaliska baser. Numera sker kapningar utanför Oman, Yemen Kenya och Tanzania och går så långt österut att de närmar sig den indiska kusten.

Piraterna har gått från att använda småbåtar till att utgå från sk moderskepp, större fartyg med radar och större sjötålighet och uthållighet. Moderskeppen är bland annat kapade handelsfartyg och fiskefartyg. Tidigare var piraterna mer eller mindre tvungna att lyckas kapa ett fartyg för att alls kunna ta sig hem igen. De saknade bränsle, vatten och proviant för återresan från Indiska Oceanen.

Piraternas våldsanvändning ökar och förgrovas. Nyligen avrättades fyra amerikanska medborgare i en privat segelbåt i samband med ett fritagningsförsök. Tortyr förekommer mot tillfångatagna besättningar. Ca 700 människor sitter gisslan längs den somaliska kusten. Lösensummornas storlek höjs och piraternas tålamod minskar. De använder förtryck av och övergrepp mot gisslan som påtryckningsmedel mot fartygens ägare, för att snabbt få pengar.

Effekterna av piratverksamheten riskerar att bli strategiska. Det finns uppskattningar om att 30 procent av Kenyas BNP nu påverkas av piratdåden. Den så viktiga turismen minskar snabbt. Ett stort antal afrikanska länder, som själva saknar kust och därför är beroende av hamnar i Kenya och Tanzania drabbas när livlinan börjar skäras av.

Piratverksamheten är inte längre bara ett symptom på Somalias instabilitet – utan något som bidrar till instabilitet i stora områden i Östafrika.

Länder som Mocambique, Madagaskar, Tanzania, Kenya, Seychellerna, Komorerna, Yemen, Oman, Djibouti, Eritrea berörs direkt av sjöröveriets effekter. Andra afrikanska länder berörs indirekt.

Förutom EU deltar NATO och länder som USA, Indien, Sydkorea, Kina och Singapore i att bekämpa det somaliska sjöröveriet. Anledning är att alla har gemensamt intresse av att hålla de internationella sjölederna öppna. Men också för att sjöröveriet riskerar att få orimliga humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenser om det får hållas.

Sverige har deltagit i EU-insatsen Atalanta med två marina styrkor. 2008 bestod Sveriges bidrag av två korvetter och ett stödfartyg. Första halvåret 2010 bar Sverige ansvar för att leda hela EU-insatsen från fartyget Carlskrona. Vi deltog också med helikoptrar och ett av Kustbevakningens nya sjöövervakningsflygplan. Båda dessa bidrag gjorde mycket väl ifrån sig.

Att bekämpa sjöröveriet till havs är helt nödvändigt. Inga av World Food Programmes (WFP) fartyg för matleveranser till civila i Somalia, som EU skyddar, har kapats. De fartyg som drabbas följer i de flesta fall inte de råd som EU upprättat för säker sjöfart i området.

Men ingen tror att det räcker med att bekämpa sjöröveriet genom eskorter eller insatser till sjöss. Problemen till sjöss har sitt ursprung i problem i land. EU bedriver därför sedan ett år tillbaka i Uganda utbildning av den somaliska övergångsregeringens säkerhetsstyrkor, för att öka regeringens förmåga att ta kontroll över det egna territoriet. Just nu diskuteras också möjligheterna att stödja uppbyggnaden av kustbevakning i regionen. Sådana åtgärder är dock verksamma först på sikt.

EU behöver avtal med fler av regionens länder, så att gripna sjörövare kan överlämnas för åtal och fängelse. Idag släpps många pirater direkt eftersom det inte finns ett fungerande domstolsväsende att överlämna dem till. Kenya och Seychellerna har redan gjort mycket stora åtaganden. Av 400 fångar på Seychellerna uppges 40 vara pirater. EU kan göra mer för att stödja uppbyggnaden av rättssystemens kapacitet för länder som tar emot pirater.

Situationen är nu så allvarlig att flera länder diskuterar insatser mot piraternas baser i land, blockad av deras hamnar och fritagningsaktioner av gisslan. Sydkorea har den senaste tiden gjort skarpa insatser och återtagit kapade fartyg. En del talar för beväpnade vakter ombord på handelsfartygen.

Det finns dock risker med ökad våldsanvändning, även då den är legitim enligt internationell rätt. Risken är en spiral där fartyg i ökad grad riskerar att beskjutas av pirater och där gisslan hanteras ännu sämre.

Piratverksamheten är ingen lokal företeelse, utan är en form av organiserad internationell brottslighet. Mer behöver göras för att stänga ner de finansiella flöden, där piratverksamhetens vinster hanteras. Det är inga små pengar det handlar om, utan miljardbelopp. Det är en mycket lukrativ verksamhet med små risker för piratverksamhetens ledarskap, där man rekryterar fattiga unga män beredda att ta betydande risker.

Ökad underrättelseinhämtning kan ge en bättre bild av piratnätverkens uppbyggnad, inflöde av vapen och internationella kontakter. Ökat samarbete mellan EU och övriga länder som nu har närvaro i området för att hindra piraterna behövs. En bredare EU-insats, där civila och militära resurser samverkar, som den svenska Marinen och Kustbevakningen gjorde i insatsen 2010, måste till. Hjälp att bygga upp kustbevakning i regionen och utbildning av den somaliska regeringens säkerhetsstyrkor kan vara långsiktiga insatser. Stöd till afrikanska insatser i regionen och stöd för att möjliggöra att gripna pirater kan lagföras i regionen. Det är exempel på åtgärder som EU gör eller behöver överväga.

I grunden behövs dock den marina EU-insatsen Atalanta, för att hindra piraternas verksamhet till sjöss och skydda den civila sjöfarten och FNs matleveranser.

Annonser
%d bloggare gillar detta: