Archive for juni, 2011|Monthly archive page

Spänning på den koreanska halvön

Det är ingen som helst tvekan om att den strategiska utvecklingen i Asien och Ostasien kommer att ha betydande global påverkan de kommande decennierna. Där finns världens mest snabbväxande ekonomier, historiska spänningar och länder som bedriver snabb upprustning. Där finns ett antal demokratier – men också en rad diktaturer. Betydelsen av detta kan inte överskattas.

Jag är oroad över spänningen på den koreanska halvön. Under andra halvåret 2010 förlorade Sydkorea 50 människor, till följd av olika former av attacker. Det är tragiskt och oacceptabelt.

46 unga sjömän förlorade livet när korvetten Cheonan torpederades. Ytterligare fyra personer, varav två civila, dog i Nordkoreas artilleribeskjutning av ön Yeonpyeong. En av artilleripjäserna landade ett tiotal meter från en småskola.

Provokationer och incidenter följer ett tydligt mönster. Först incident, sedan en nordkoreansk öppning för samtal, sedan höga krav på eftergifter, sedan strandning av samtal, sedan incident etc. Allt detta sker i en inramning av ett mycket högt tonläge. Ett alldeles särskilt allvarligt problem är de nordkoreanska kärnvapenambitionerna.

Det är påtagligt att läget är annorlunda nu, än de senaste åren. Den så kallade Solskenspolitiken mot Nordkorea, som president Kim Dae-jung bedrev är över. President Lee har en fastare ton gentemot Nordkorea.

Många i Sydkorea har tröttnat på de nordkoreanska provokationerna och inrikespolitiskt höjs kraven på snabba och tydliga militära motåtgärder, i samband med de incidenter man förmodar skall följa i framtiden.

När pressen ökar i landet, så ökar också pressen på enskilda befattningshavare och därmed risken för misstag. Häromveckan besköts t.ex. ett civilt passagerarplan med gevärseld av soldater, då de misstog det för ett nordkoreanskt intrång. Ingen skada åstadkoms, men möjligen är händelsen illustrativ för situationen.

Nästa år är det 100 år sedan Kim Il Sung föddes och Nordkorea förväntas fira detta med omfattande parader, propaganda och evenemang. Det finns dom som menar att det faktum att Nordkorea nu söker utländska matleveranser inte beror på att matbristen är värre än vanligt – utan att regimen samlar i ladorna för att nästa år kunna ”bevisa” statsideologins framgång för folket.

Annonser

De facto-solidaritet

Den franske försvarsministern Gérard Longuet använde på den högnivåkonferens i Paris som jag tidigare berättat om ett intressant begrepp för att beskriva hur dagens säkerhetspolitiska beroenden ser ut. Han talade bl.a. om ”absoluta ömsesidiga beroenden” som globaliseringen av ekonomin skapar mellan länder. Som ett av världens mest handelsberoende länder är det lätt för Sverige att se sådana samband.  

Under konferensen talades också om ”de facto-solidaritet”, i meningen något länder visar i handling – oavsett hur fördragsförpliktelser ser ut. Det kan bygga på formella försvarsförpliktelser, men måste inte göra det. Det kan också användas för att beskriva det ömsesidiga i ingångna försvarsförpliktelser.  

Bob Gates avskedstal vid en konferens i Bryssel den 10 juni tolkar jag också i denna riktning. Reell solidaritet visas genom bidrag till gemensam säkerhet.  

Att endast 13 av Natos 28 Natoländer deltar i Libyen har lett till diskussion kring flera medlemsländers vilja eller förmåga att bidra till organisationens insatser. Ledande Natoländer understryker att Nato inte bara är en organisation som ger länder säkerhet via ömsesidiga försvarsförpliktelser, utan en organisation som bygger på att länderna solidariskt bidrar till ökad säkerhet genom att bidra med militär förmåga.  

Många europeiska länder har en betydande hemläxa att göra för att reformera sina försvar, för att bättre kunna leverera insats och effekt.  

Samtidigt uppmärksammas att militärt alliansfria partnerländer som Sverige ofta bidrar substansiellt till internationell krishantering, såsom i Afghanistan eller Libyen.

Solidariteten ökar i vikt i dagens globaliserade värld. Den baseras både på formella åtaganden, men också på vad länder faktiskt gör och bidrar med till gemensam säkerhet.  

USA har fortsatta fundamentala säkerhetspolitiska intressen i och av Europa. USA och Europa har också många gemensamma intressen i världen. Kärnan i Nato betonades i det nya strategiska konceptet.  

Den senaste tidens diskussion understryker att det inte bara är vad länder skriver under, utan faktiskt bidrar med till gemensam säkerhet, som uppmärksammas och uppskattas. Världen är så pass komplex att många länder gemensamt behöver ta ansvar för internationell fred och säkerhet.

Finland skär 2 miljarder på försvaret

I samband med regeringsbildningen klargjordes att den nya regeringen kommer att skära ner försvarsanslagen med 2 miljarder kronor (200 miljoner €) till 2015. Därmed följer Finland vårt södra grannland Danmark, där nyligen både regering och opposition klargjorde att försvarsanslagen ska minska med samma belopp. I Norge handlar debatten om hur ansträngda försvarsanslagen är på grund av köpet av JSF.

Finland står inför betydande försvarsreformer. Detta har varit känt ganska länge, men hur reformerna kommer att se ut är inte klargjort.

Sverige, Estland och Polen är nu alltmer ensamma om att inte göra neddragningar av försvarsanslagen. Sverige och Polen genomför nu omfattande reformer i avsikt att höja respektive försvarsmakts användbarhet och effekt.

Korea – välstånd i syd och förtryck i nord

När man flyger över världsstaden Seoul är det svårt att föreställa sig hur skövlat Sydkorea var efter Koreakriget, som pågick 1950-53. Vi talar om ett land som befann sig i stor fattigdom så sent som på 1960-talet.

Sedan ett par decennier är Sydkorea inte bara en demokrati, utan också en marknadsekonomi med en BNP per capita på cirka 21.000 USD. 85 procent av en årskull går högre utbildning. Landet exporterar och importerar ungefär lika mycket som Sverige, sett som andel av BNP. Sydkorea har många världsledande företag, som Samsung, LG, Daewoo och Hyundai/KIA.

Seoul har drygt 10 miljoner invånare och växer så det knakar – det byggs överallt.

Sydkoreas enastående utveckling kan endast mycket få länder i världen mäta sig med. 50 miljoner koreaner lever här i frihet, demokrati och med goda och stadigt ökande välfärdsambitioner.

Nordkoreas 23 miljoner invånare har ingenting av detta.

De lever i världens sannolikt hårdaste diktatur, i det mest slutna och kontrollerade landet i världen. Landet är mycket fattigt, och uppåt ¾ av ekonomin bedöms av vissa vara svart. Var tredje barn bedöms vara undernärt. Det råder konstant och strukturell brist på mat.

Amnesty publicerade nyligen en rapport där de uppskattar att landet håller kring 200 000 människor i politiska fångläger. Det finns många uppgifter om hur regeringen bryter mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Dödsstraff, försvinnanden och tortyr drabbar oliktänkande och anhöriga till misshagliga individer.

Vid gränsen mellan Syd- och Nordkorea lever det kalla kriget fortfarande. Jag skall återkomma om säkerhetsläget och situationen vid den demilitariserade zonen, men ingenstans på jorden framstår konsekvenserna av skilda politiska ideologier så tydliga som där. Titta åt söder – och se ett välmående land med välmående människor. Blicka åt norr – och finn ett folk i förtryck och fattigdom.

Förlängd Libyeninsats och tal i Paris igår

Idag har vi gett Försvarsmakten i uppdrag att förlänga Sveriges militära bidrag till Libyeninsatsen, med ytterligare tre månader. Det är mycket bra att det gick att nå en bred överenskommelse och bör ses som ett uttryck för en svensk tradition av att ställa upp när FN kallar.

När jag igår besökte Paris för att träffa min nye franske kollega Gérard Longuet var Libyen såklart en av de frågor vi samtalade om. Det handlade både om att vikten av att fortsätta den militära insatsen, men också om vad som behöver göras i en post-konflikt situation. FN behöver ha en ledande roll, EU kan bidra med bl a säkersektorsreform, för att stödja en demokratisk utveckling i Libyen.

Jag berättade även om hur Sverige redan under insatsens första skede bidrog med en bred palett av civila och humanitära insatser för att bistå den libyska civilbefolkningen.

Vi talade också om försvarsreform och om ”pooling and sharing”, som möter stort intresse i andra europeiska länder. En rad länder behöver genomföra omfattande försvarsreformer samtidigt som man tvingas dra ner på försvarsutgifterna.

Såväl Longuet, i egenskap av värd, som undertecknad, höll under dagen anföranden vid den amerikanska tankesmedjans ”Center för Strategic Decision Research” årliga konferens i Paris.

Här är talet:

Pooling & Sharing – to do more with less
In September of last year, the EU defence ministers met in Ghent, under Belgian presidency, to informally discuss defence capability development.

I think it’s fair to say, that the general mood of the discussion was best described as a dark nuance of black.

The financial crisis provided background to the discussion, having severe impact on defence budgets all around Europe. Cuts in between 5 and even 45 percent were mentioned regarding different countries. Only a handful of EU member states seamed to be able to continue with unchanged or slightly increasing defence budgets.

Many countries were clearly strained by international operations, not least in Afghanistan, while the demand for international crisis management contributions seemed to be constantly increasing.

Thereto, many countries were involved in ongoing or imminent restructuring and reform of their armed forces. It is very difficult to do defence reform even in the best of times, but to do it when forced to reduce spending and being stretched in operations is of course very much harder.

These three major challenges added to the already well known challenge of increasing investments and operational costs.

In total, many declared that they were facing a tough challenge balancing security ambitions with available resources. Many states actually faced a risk of losing operational capabilities.

As a consequence, we faced the risk that it could be hard for Europe to uphold the capability we would need to act timely in crises.

This dark picture might also have reflected a perceived stand still in the development of the Common Security and Defence Policy, and explain what is equally perceived to be somewhat of an EU hesitancy or lack of capacity to engage in military operations.

This troublesome situation came at a time when the redistribution of global power was increasing, and when the US military resources were heavily occupied in Afghanistan. It also almost coincided with the turmoil and up rise in Northern Africa – countries in our own proximity – providing the possibility for more freedom and democracy in our close surrounding, but also demanding our commitment and engagement in possible civil and military crises management action.

During last fall it became evident to many that something had to be done to revitalize our EU-cooperation, in order to achieve greater effect with available resources. One answer to our challenge was enhanced cooperation within capability development, as well as in missions.

Following the discussion in Ghent, my then German colleague and I decided to launch an initiative for increased defence cooperation in Europe. Based on national analysis, our initiative aimed at achieving efficient pooling, sharing and task sharing among European states.

At the same time, France and Great Brittan presented a historic bilateral cooperation. Also the Weimar letter called, among other things, for increased cooperation on military capability development.

In these initiatives we might find the embryo of a new, deepened and revitalized cooperation. We have seen political will to endorse different initiatives. Now we need strong political will to implement them practically.

By pooling and sharing our resources, including training establishments, command structures, logistics and transport, there are great gains to be made. This is not only a way to cover for cuts caused by the financial crisis. Changing how we carry out national force production also allows for long term effectiveness, and increased interoperability.

For some countries this helps in maintaining capabilities, otherwise endangered for financial reasons. For others this helps building new capabilities in an efficient manner. In total it could make Europe better equipped to meet common challenges.

The Swedish-German, Ghent initiative is capital-driven. It is not limited to members of the European Union, even though it could use EU institutions as facilitators.

National analyses in three steps were carried out during this spring. All Member States participated:

1. Which capabilities need to be kept nationally, in order to secure national defence?
2. Which capabilities could be pooled and shared?
3. Which capabilities do we not find necessary for all countries to maintain, and instead see could be trusted on singular European countries to uphold?

The national analyses resulted in more than 300 suggestions for cooperation. The next step will be to transform these initial findings into concrete and substantial actions. It is up to member states to look at suggested projects and identify interesting partners and cooperation projects.

The initiative allows for flexible realisation of cooperation. Cooperation could be set up within the EU, but also within other organisations, or by nations themselves, bilaterally or regionally. Cooperation should be carried out at the most rational level – be it bilateral, multilateral, on EU or Nato level. Personally, I believe that a regional approach often is rational.

What we suggested on EU level is inspired by the Nordic Defence Cooperation – the NORDEFCO.

NORDEFCO includes all aspects of defence and security policy – from policy discussions – via common development and acquisition of defence materiel – to cooperation in international operations.

Similar challenges, shared geographical proximity and similar fundamentals for the armed forces provides a natural basis for broad cooperation. Nordic cooperation includes strategic cooperation in all steps in force production.

The Nordic countries have different organisational belongings. This doesn’t hamper cooperation at all. On the contrary, our respective characteristics add to our collective strength.

Let me present some recent examples, on capability development:

– ARCHER – the joint procurement of the Swedish -Norwegian artillery system, which has resulted in savings of 40 million Euros for Sweden alone, in acquisition and life cycle costs.

– The SUCBAS – an operative and very successful cooperation in maritime surveillance in the Baltic Sea, which started as a bilateral cooperation between Sweden and Finland, and now have grown to include 8 Baltic Sea States. Our national cost is 20.000 Euros a year.

– Continuous cross-border training – helping us to conduct large scale exercises and unit training, including the use of each others training facilities.

– Cooperation in crises management. The setting up of the Nordic Battlegroup and the very close cooperation in Afghanistan, where we, among other things, co-operate on logistics. And where Sweden and Finland work together in the Swedish-led PRT in Mazar-e-Sharif.

We don’t cooperate because shrinking defence budgets force us to. The Swedish defence budget has not been cut, despite the financial crisis. We cooperate because it makes us better.

On the other hand, it is evident that some cooperation must be carried out on a different level. The SAC – the Strategic Airlift Capability within Nato context– is a great example. Joint acquisition and managing, between both EU and Nato members, of three Boeing C-17 have secured access to a capability we couldn’t otherwise have.

The demand for EU action externally is likely to increase – so must then our ability to deliver effect, in order to safeguard EU’s role as a trustworthy security provider.

We need to address the European challenge of having hundreds’ of thousands of men in registers and force catalogues – but still facing major challenges in force generations. For example, the force generation for the mission in Chad took 5 force generation conferences and 6 months to declare Initial Capability to Act .

We still have major resources to draw from. But we need to use them better to meet current challenges and demand. Cooperation can help preserve and enhance national operational capabilities, thereby helping to safeguard that the EU will stay able and ready to act when needed.

Cooperation means increasing the effect of operational capabilities – through improved interoperability and capability of acting together. It allows us to gain capabilities we could otherwise not afford – by acquiring them together.

Sweden learned from our Nordic cooperation that cooperation first and foremost is a mindset, to bring to our national planning processes.

***

Neddragna försvarsanslag i Danmark

Det har inte mött uppmärksamhet i Sverige, men både regering och opposition i Danmark har sagt sig ha för avsikt att dra ner försvarsanslagen med 10 procent, eller 2 miljarder danska kronor. Oavsett valutgång senare i år kommer anslagen således som det verkar att minskas. Anslagssänkningen skall enligt uppgift från ambassaden i Köpenhamn verkställas från 2015.

Det som sker i Danmark ligger i linje med det som nu sker i stora delar av EU. Under försvarsministermötet i belgiska Gent i höstas var stämningen mörk. Ordföranden inledde mötet med att konstatera att många – kanske till och med de flesta – medlemsländer stod inför nedskärningar av försvarsanslagen – med mellan 5 och 45 procent. Finanskrisen och dess följder, som för många länder är allvarliga, får genomslag i försvarspolitiken.

Under mötet blev det tydligt att länder som Sverige, Finland, Estland och Polen är avvikande, i det att vi planerar för oförändrade anslag eller svagt ökande försvarsanslag.

Det stod också klart att många länder är pressade av insatser, som den i Afghanistan, samt att många länder står inför behov av betydande försvarsreformer. Att klara detta samtidigt som resurserna skärs ner är milt sagt utmanande.

Det var ur detta mötes mörka bild som det svensk-tyska initiativet föddes, för att möta ansträngda försvarsanslag och behov av beredskap och insats genom ökad samverkan.

Halva det senaste försvarsministermötet i EU ägnades åt ”pooling and sharing”, det svensk-tyska initiativet, liksom det så kallade Weimarbrevet. Initiativet har fått betydande genomslag. Länderna har anmält 300 möjliga samverkansprojekt, efter höstens huvudstadsdrivna analyser.

Den europeiska försvarsdebatten når sällan och sparsamt in i den svenska debatten. Det är synd, eftersom många EU- och Nato-länders försvarsreformer går i samma riktning och syftar till ökad användbarhet, tillgänglighet och flexibilitet.

Därför var det välkommet att Folk och försvar alldeles nyligen genom ett frukostseminarie uppmärksammade vad som sker i den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken i EU och i det nordiska samarbetet Nordefco.

Det nordiska samarbetet möter stort intresse i EU, eftersom det är ett praktiskt samarbete för ökad effektivitet. Det är denna nordiska erfarenhet som stod modell för det svensk-tyska initiativet i EU.

Möte med David Petraeus

Jag inledde Nato-mötets andra dag med ett bilateralt möte med ISAFs befälhavare, den amerikanske fyrstjärnige generalen David Petraeus. Vi diskuterade säkerhetsläget i Afghanistan och han uttryckte stor respekt för kvaliteten och engagemanget i den svenska insatsen. Petraeus lämnar nu uppdraget som chef för ISAF och tillträder efter sedvanliga kongressförhör positionen som ny chef för CIA. Han lämnar med mycket goda vitsord, efter sin tid i ledningen för ISAF.

Det var också den amerikanske försvarsministern Bob Gates sista ISAF-möte. Jag har uppskattat honom mycket för hans resonerande, men ändå mycket tydliga sätt att vara. Han tog också idag upp hur viktiga Natos partnerländers bidrag till insatser är, och nämnde i fallet ISAF särskilt Sverige och tre, fyra andra länder.

Den bild som gavs under mötet var synliga framsteg för ISAF, av motståndsgrupper under press, och också av vikten av uthållighet i insatsen. Framstegen är mycket sköra, men möjligheten till en begynnande förändring dryftades.

Detta sades inom ramen för ett fortsatt utmanande säkerhetsläge.

Nyckelfaktorn är de afghanska säkerhetsstyrkornas fortsatta utveckling. Styrkorna ökar både i kvantitet och kvalitet och målen om dess tillväxt nås. De omfattar nu ca 290 000 personer – varav 1400 är kvinnor. Insatserna för att utbilda, träna och stödja ANSF måste prioriteras.

Mycket tydligt är att samtalen nu handlar om utveckling av den afghanska polisen, och om insatser för att stödja ”Nato rule of law field support mission”, som gör att de afghanska rättsvårdande myndigheterna kan utföra sitt arbete i landet. Detta kan sannolikt peka på nya utmaningar för de deltagande länderna, så till vida att många haft betydligt lättare att leverera militära insatser än civila insatser med poliser, t.o.m. för att utbilda och stödja poliser.

Cirka en fjärdedel av Afghanistans befolkning lever i områden som redan i närtid omfattas av transitionen, dvs överföring av säkerhetsansvar till afghanerna själva. Staden Mazar-e Sharif ingår i den första transitionsomgången. Den andra omgången förväntas ske redan i höst.

Sannolikt kommer överföringen av säkerhetsansvar att utmanas av motståndsgrupperna. Det är nödvändigt att transitionen går väl och är oåterkallerlig.

Afghanistan kommer att behöva stöd också efter att transitionen helt har genomförts under 2014. Diskussionerna om hur detta stöd skall se ut börjar nu komma igång. Även om det finns tecken på viss framgång och behov av breddning av insatsen, så kvarstår behovet av fortsatt militär närvaro.

Mycket gott mottagande för det svenska bidraget

Den Natoledda insatsen i Libyen förlängs. Det beslutet bekräftade Natos försvarsministrar under mötet i Bryssel idag.

Det förlängda svenska bidraget, som jag presenterade på mötet, togs mycket väl emot. Sverige var det enda partnerland som SACEUR, Natos högste militära befälhavare, och centrala medlemsländer särskilt uppmärksammade i sina inlägg.

Det svenska bidraget var därtill det enda tydliga större nya bidraget som aviserades på mötet. Flera länder fortsätter med samma bidrag som förut och i flera länder pågår beslutsprocessen.

SACEUR:s bedömning är att insatsen har räddat tiotusentals människoliv, från regimens våld, som riktas direkt mot civila. Mer än 10 procent av Libyens befolkning har flytt.

Bedömningen här är att Gadaffi försvagas kontinuerligt. Olika uppskattningar ger vid handen att han förlorat mellan 50 och 80 procent av sin militära förmåga. Bedömningen är också att han inte kommer att kunna hålla sig kvar vid makten.

Diskussionen måste därför redan nu också inriktas på hur omvärlden skall stödja postkonflikt-situationen i Libyen. Anders Fogh Rasmussen lade fram och fick stöd för tre principer för Natos framtida roll.

1. FN och Kontaktgruppen skall ha den ledande rollen i postkonflikt-arbetet
2. Nato kan lämna visst stöd, givet att FN efterfrågar det
3. Nato skall inte ha trupp på mark

Skulle No Fly-zonen eller vapenembargot fortsatt behöva upprätthållas kan detta ske av Nato. EU kan ha en roll i säkerhetssektorreform, uppbyggnad och humanitära frågor.

Annars är det uppenbart att både USA och Nato liksom ett antal medlemsländer efterfrågar större insatser från fler Natomedlemmar. De insatser som görs av Natos partnerländer uppskattas mycket. Detta blev tydligt när jag bytte några ord med USA:s försvarsminister Bob Gates under mötet.

Fortsatt Natoinsats i Libyen behövs

Idag kom beskedet att Nato ser en förlängning av Libyeninsatsen som nödvändig.

Jag kommer att delta vid mötet den 8 och 9 juni, då Natos och de övriga i Libyeninsatsen deltagande ländernas försvarsministrar träffas för att diskutera insatsen.

Beskedet från Nato idag var väntat.

*Det är känt att Libyen fortfarande har kring ett tiotal stridsflygplan kvar, men att dessa på grund av omvärldens upprätthållande av flygförbudszonen inte nu kan användas.

*Det är också känt att Libyen fortsatt förfogar över luftvärn, främst handburna och därmed mobila system.

*Det är vidare känt att det förekommit helikopteraktivitet i landet, i strid med flygförbudszonen.

*Det är också så, att även om de flesta libyska flygbaser är utslagna, så finns baser som fortsatt skulle kunna brukas, om insatsen för att upprätthålla flygförbudszonen upphörde.

Flygförbudszonen behöver upprätthållas över tid, för att inte Libyen skall kunna återskapa viss förmåga och börja använda luftrummet igen.

Sverige bidrar bl.a. med flygspaning av mycket hög kvalitet, i syfte att värna flygförbudszonen. Det nuvarande mandatet upphör vid halvårsskiftet. Det innebär att insatsen måste börja avvecklas ungefär en vecka tidigare, för att planen skall kunna tas hem i tid i linje med det nuvarande riksdagsmandatet – givet att en förlängning inte kommer till stånd.