Archive for juli, 2011|Monthly archive page

Natos sammanfattning och slutsatser

Försvarsdepartementets hemsida finns sedan i måndags i svensk översättning hela Natos sammanfattning och samtliga slutsatser i Parp-utvärderingen. Där finns också en bakgrundsbeskrivning om Sveriges deltagande och hur processen går till. Natos tillvägagångssätt och faktainhämtning är densamma för samtliga av de 18 partnerländer som deltar i en utvärdering.

Som framgår av min DN-artikel har Sverige inte värderats gentemot Natos försvarsplanering, utan i förhållande till hur en modern försvarsmakt enligt Nato bör se ut för att kunna hantera Sveriges behov av förmåga till insatser både nationellt och internationellt.

För Nato-allierade är tanken snarare rollfördelning och specialisering medlemmarna emellan. Sverige och övriga partnerländer måste svara för hela förmågebredden själva. Och det är med hänsyn till detta Parp-utvärderingen har gett Sverige ett gott betyg.

Annonser

Nato kvalitetsstämplar Sveriges försvar

Idag skriver jag på DN debatt om resultatet av PARP, den tvååriga genomgång och analys av den nya svenska insatsorganisationen (IO14), som Nato precis har genomfört.

Resultatet sammanfattas av följande citat från Natos utvärdering:

”Även om Försvarsmakten i extrema fall fortfarande kommer att vara beroende av en mobilisering av reserver, med understöd av hemvärnet, torde Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot alla utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp.

När det gäller nationellt försvar vidmakthåller Sveriges mark- (inbegripet hemvärnet), marin- och flygstridskrafter, med understöd av Försvarsmaktens organisation för logistik, en betydande kapacitet för ett självständigt och samordnat agerande, utan understöd från andra.”

Detta understryker att den svenska försvarsreformen går i precis den riktning som Nato bedömer vara riktig för att skapa användbara och tillgängliga försvar och därmed reell försvarsförmåga för nationellt bruk och gemensamma insatser. Omvärlden ser med respekt på vår försvarsreform och stabila försvarsanslag.

I mer regel än undantag står annars Europas länder nu inför tre samtidiga utmaningar. 1. Stora nedskärningar. 2. Stora behov av försvarsreform. 3. Press från insatser internationellt.

Det är dags att föra in internationella perspektiv och erfarenheter i den svenska försvarsdebatten.

Norges tragedi berör oss djupt

Sverige och Norge har så nära och goda relationer som två länder kan ha. Våra länder delar värderingar och intressen, tron på demokrati, människors lika värde och öppenhet. Det nordiska samarbetet och samarbetet med Norge är centralt för Sverige. Det berör oss djupt att Norge har drabbats av en så oerhörd tragedi.

Det bombdåd och den ihjälskjutning av ungdomar som igår drabbade Oslo och Norge är en nationell tragedi för Norge. Idag står landet inför att möta det ofattbara som inträffat. Ett stort antal familjer tvingas möta det faktum att de förlorat kära. För andra finns hopp och oro för skadade närstående. Våra tankar finns hela tiden hos alla dem som drabbats.

Norge och vi som grannar ställs inför frågor om hur det kunde hända? Varför utfördes dåden? Redan har vikten av att i katastrofers inledande skeden undvika spekulation om motiv och gärningsmän visat sig.

Det som hänt i Norge berör på djupet alla människor, som tror på demokrati och öppna samhällen. Det som händer Norge påverkar också Sverige.

Det är viktigt att visa stöd för Norge, alla drabbade och för dem som nu har att hantera katastrofen. Jag kontaktade igår eftermiddag min norska kollega Grete Faremo, för att markera vårt stöd och engagemang. I Norge är det justitieministern Knut Storberget som hanterar frågor gällande civil krishantering. På dem, deras kollegor, hjälparbetare och det norska folket vilar nu en tung börda av att hantera konsekvenserna av det senaste dygnets händelser.

Korvetten Cheonan var 88 meter lång

Den 26 mars 2010 klövs korvetten Cheonan på mitten av en torpedexplosion. Torpedexplosionen sände först fartyget uppåt, när det sedan föll tillbaka igen hade explosionens gaser tvingat bort vattnet under fartygets mitt, varför det där saknades bärighet. Fartyget knäcktes och sjönk. Allt enligt den internationella undersökningskommissionens rapport.

46 sjömän omkom omedelbart. Det är lätt att förstå händelsens betydande allvar.

Fartyget bärgades och står nu uppställt på den Sydkoreanska andra flottans hemmabas. Plåtarna är böjda inåt, tydliga bubbelmärken finns på skrovet. Inga skador efter direktkontakt med explosionen är synliga.

Sverige tillfrågades omedelbart efter sänkningen om vi ville ingå i den internationella kommission, som tillkallades för att utreda händelsen. USA, Canada, Australien och Storbritannien deltog också.

Vi valde att delta för att bidra till att skapa en möjlig politisk väg att hantera situationen. Så blev också utfallet, händelsen fördes till FNs säkerhetsråd, efter rapportens färdigställande.

Statens Haverikommission ledde den svenska delegationen, som också omfattade experter från Försvarsmakten och FOI.

Utredningen ägde rum i tre steg.

Det första var att avgöra vad som sänkte Cheonan. Inre eller yttre explosion? Mina eller torped? Kommissionens svar blev torped.

Det andra steget blev att avgöra vilken sorts torped det var fråga om. Sydkorea hade bärgat delar från havsbotten, som kommissionen identifierade såsom varande av nordkoreansk typ och produktion.

Det tredje steget deltog inte Sverige i, eftersom det var en underrättelsebaserad analys av vilka ubåtar som fanns i området vid den intressanta tidpunkten. USA och Sydkorea konstaterade därmed att en nordkoreansk ubåt avfyrat torpeden.

Neutral Nations Supervisory Commission, NNSC, där Sverige ingår, har studerat rapporterna om Cheonan och står bakom slutsatserna. NNSC konstaterade också att sänkningen av Cheonan skedde i strid med stilleståndsavtalet.

Sannolikt kommer Cheonan att i framtiden bli ett museum.

Sverige bidrog i ett mycket utsatt läge till att sänkningen av Cheonan kunde klarläggas och därmed hanteras på politisk väg. Vi fullföljde en 60-årig svensk tradition av att vara engagerade för säkerheten på den koreanska halvön.

Möten i Sydkorea

I Sydkorea mötte jag min försvarsministerkollega Kim Kwan-jin, utrikesminister Kim Sung-hwan och presidentens utrikespolitiska rådgivare Chun Yung-woo. Vi diskuterade på samtliga dessa möten säkerhetssituationen på den koreanska halvön och vårt bilaterala samarbete.

Sverige och Sydkorea slöt 2009 ett Memorandum of understanding, som ett paraplyavtal för vårt försvarspolitiska samarbete. Sedan dess har underavtal gällande vissa forsknings- och materielfrågor tillkommit. FOI och FMV har underavtal med sina sydkoreanska motsvarigheter.

Sydkorea är likt Sverige ett mycket handelsberoende industriland och bidrar till att bekämpa pirater utanför Somalias kust, för att skydda internationell handelssjöfart. Sydkorea deltar också i Afghanistaninsatsen.

När Nordkorea genomförde sin första provsprängning av en kärnladdning 2006 bidrog Sverige genom FOI till att detektera och analysera de utsläpp som sådana sprängningar ger upphov till.

När korvetten Cheonan sänktes förra året bidrog Sverige med experter för att utreda vad som hade hänt skeppet. Mer kommer om detta i särskild blogg.

Sverige kommer sända en officer till Sydkoreas försvarshögskola, för att bidra med kunskap om internationella krishanteringsinsatser.

Både nationellt och internationellt

Försvarsförmåga styrs av användbara, tillgängliga och rörliga förband av hög kvalitet. Dessa förband kan om de är anställda sedan användas för insatser i landet, i närområdet och internationellt och för försvarets alla uppgifter.

Det finns inte längre en uppdelning mellan en nationell insatsorganisation för Sverige och en särskild utlandsstyrka för internationella insatser, eller någon uppdelning mellan nationell och internationell förmåga. Reformen syftar till att stärka förmågan i båda perspektiven. Närområdesförmågan lyfts fram för försvaret av Sverige. Det är värt att notera det efter att ha läst Agrell i gårdagens Svd.

Detta illustreras av att de tunga systemen och förbanden för försvaret av Sverige som Gripen, korvetter och markförband också används i insatser internationellt. De gör stor nytta och de utvecklar sin kvalitet.

Det är helt rätt att försvarsreformen bygger på att Sveriges säkerhet inte längre bäst gagnas av den gamla typens mobiliseringsförsvar. Det innebär dock inte att ambitionen för försvaret av Sverige har sänkts, utan precis tvärtom. Den sorts värnpliktsbaserade mobiliseringsförsvar Sverige hade åren innan 2009, med alltför låg tillgänglighet, storlek och användbarhet, var inte lämpat för den nya tidens hotbild. Det har gått decennier sedan värnpliktsförband systematiskt och regelbundet repetitionsövades eller övades på högre nivåer i Sverige.

Såvitt känt går inget liknande land vägen att skapa värnpliktsförvar, när försvarsreformer nu genomförs. Tvärtom bygger i stort sett samtliga reformer på övergång från tillämpad plikt till rekrytering på frivillig grund och anställda soldater och sjömän. Ett tjugotal länder har redan gjort den resan. Till och med i Finland sägs värnplikten komma att kortas rejält, när landet nu skall skära ner försvarsanslagen med 8 procent och försvarsreform inledas.

Sverige har inte använt värnpliktiga i insatser, som nu hävdas, utan tidigare värnpliktsutbildade som anställts som soldater och som fått genomgå extra utbildning och övning för uppgiften. Kontingenterna har fått sättas samman från grunden, eftersom existerande värnpliktsförband inte har kunnat användas i insats. Detta har krävt extra övning och samträning. När förbanden återvänt hem har de lagts ner.

Med försvarsreformen stärks Sveriges försvarsförmåga, inte minst genom förbandens kvalitet.

Vargen kommer?

Att Försvarsmakten länge har efterfrågat rekrytering på frivillig grund; att det funnits 22 000 sökande på 2 400 platser i den frivilliga grundutbildningen; att de frivilligt rekryterade soldaterna haft bättre resultat i tester och urval (mönstring) än de senare omgångarna värnpliktiga; att övergången från genomförd GMU till anställning varit mycket hög; och att rekryteringen av anställda soldater gått bättre än förväntningarna är väl inte direkt faktorer som dominerar texterna på ledarsidan i Svd.

Med anledning av måndagens ledare kan man notera följande:

* Ansvaret för rehabilitering skiljer sig inte gällande anställda soldater som gör insats i det nya systemet, jämfört med de anställda soldater som gjorde insats i det gamla systemet.

* Problematiken med post-traumatisk stress är faktisk och allvarlig, och fanns redan i det gamla personalförsörjningssystemet. Arbetsgivare har länge haft att förhålla sig till detta gällande individer som gjort militära insatser.

* De soldater som utfört Sveriges internationella insatser har länge varit just anställda, med civila arbetsgivare som rimligen känt till att de personer man har anställt haft försvarsintresse och gjort insatser. En icke oväsentlig andel av soldaterna i det gamla systemet har dessutom gjort fler än en insats. Tradition finns också i reservofficerssystemet.

* I måndagens Svd kopplades också unga människors fysiska hälsa samman med frivillig rekrytering. Den fysiska statusen bland unga är densamma oavsett hur försvaret rekryterar.

* Svd:s ledarsida refererar till en FOI-undersökning av materielkostnaders utveckling över tid. Rapporten ger en bra bild av hur utvecklingen sett ut, men det är långt ifrån givet att det går att extrapolera resultaten för framtida anskaffningar.

* Hänsyn behöver t.ex. tas till länders nu förändrade materielförsörjningsstrategier och ”pooling and sharing”. Det är alldeles uppenbart att Europas länder inte längre kommer utveckla och anskaffa materiel på samma sätt som tidigare. Ingen kan eller vill betala för det. Den med Norge gemensamma utvecklingen och anskaffningen av Archer-systemet sparar Sverige 400 miljoner kronor, över tid, och illustrerar potentialen i samarbete.

* Rapporten redovisar som jag förstår det anskaffningskostnad per enhet. Utvecklingen gör ibland att en förmåga kan upprätthållas med färre men mer kapabla plattformar. Men många länder tänker snarare i termer av förmåga, än antal.

* Rapporten beskriver att för tunga materielsystem som stridsflyg, korvetter och ubåtar har ökningen i kostnadsutvecklingstakten avtagit. Sverige är ett av de få länder som verkar ha lyckats bryta den exponentiella kostnadsökningen inom dessa områden, vilket vi vet eftersom exportaffärer ger oss möjligheten att jämföra med kostnaderna för andra system, som JSF.

* Ett system som FOI-rapporten särskilt pekar ut som belastat av fortsatta kostnadsökningar är helikoptrar. Givet generationsskiften och hur de tidigare anskaffades gäller det säkert. Men kostnaden för att anskaffa Blackhawk, som köps färdig och direkt från produktionslinjen, är i storleksordningen hälften av den för utvecklingsprojektet helikopter 14.

* Det svensk-tyska initiativet syftar just till att skapa nya vägar att utveckla, anskaffa och underhålla materiel, utbilda och öva soldater, samt att dela på förmågor. Det skall delvis ses som ett svar på den utveckling rapporten beskriver, som annars tillsammans med finanskrisens försvarsnedskärningar skulle hota Europas samlade förmågor.

Sända värnpliktiga mot yrkesförband vore oansvarigt

Publicerar även här min replik i SvD i dag, på Wilhelm Agrells Brännpunkt i går:

Wilhelm Agrell har helt fel i sin beskrivning av det nya personalförsörjningssystemet.

Hot mot Sverige kan komma mycket hastigt och det är inte längre den gamla tidens värnpliktsförband som Sverige riskerar att möta, utan förband med en hög andel professionella soldater. Den svenska försvarsreformen följer nämligen mycket väl utvecklingen i andra länder – inklusive Ryssland. Att sända svenska värnpliktiga mot yrkesförband vore direkt oansvarigt.

Försvaret av Sverige bygger inte på värnpliktsförband som vid gräns möter en ankommande invasionsstyrka. Den stora förändringen är att försvarspolitiken nu präglas av ett tydligt närområdesperspektiv. Sverige skall kunna verka stabiliserande i närområdet, för att tillsammans med andra hindra kris från att bli konflikt, som når våra gränser.

Värnpliktsförbanden var olagliga att använda i Sveriges eget närområde – Norden, Östersjöområdet, EU – och fungerade därför inte för att möta den nya tidens hotbild.

Det är framförallt den nationella försvarsförmågan som stärks med den nya insatsorganisationen. Förmågan till insatser internationellt byggde redan på frivillig rekrytering och anställda soldater och sjömän.

Försvaret av Sverige däremot byggde före försvarsreformen på en mycket liten nationell insatsorganisation, med utomordentligt låg tillgänglighet. Det tog tre år att få 30000 man på fötter. Då hade den moderna tidens konflikter sedan länge kommit och gått.

Men kanske viktigast är kvalitetsaspekten. Värnpliktsförsvaret höll inte den kvalitet som vi nu får med anställda soldater och sjömän, vars jobb det är att öva och göra insats på heltid.

En ann är inte så god som en ann, när det gäller försvarsförmåga. Proffs slår amatörer. Ingenting är därför viktigare för den nationella försvarsförmågan än bättre utbildade och övade soldater och förband, kombinerat med den rad av betydande materielanskaffningar vi nu genomför.

Beräkning av ökade utgifter för GMU knappast hållbar

Försvarsdepartementet har gått igenom SVDs beskrivning av ökade kostnader för avhopp från grundläggande militär utbildning, med grund i en FOI-rapport från hösten 2010.

Det är svårt att se att SVDs siffra håller.

Är avhoppen 15 % från den samlade GMU, så tillkommer inga kostnader alls, enligt FOI-rapporten som man hänvisar till, eftersom den nivån är inräknad av Försvarsmakten.

Är avhoppen 20 % så ökar kostnaden kortsiktigt – för bl.a. ersättningar och övningar – med 75 miljoner, enligt FOI.

På den första GMU-omgången var avhoppen 16 %. På den andra uppges nu det vara ca 20 %. Underlaget är där 60 personer – som används som grund för att den generella avhoppssiffran skulle bli så hög för all GMU, varje år.

Försvarsdepartementet kan inte se annat än att SVD dock utgår från 30 % avhopp per år på hela den frivilliga grundutbildningen, vilket teoretiskt skulle kunna ge 245 miljoner i extra kostnader enligt FOI. Men den nivån föreligger alltså inte och till detta lägger SVD ett antagande från FOI om att grundorganisationen då måste byggas ut.

Om grundorganisationen hade varit så slimmad att inga fler rekryter kunde tas emot så hade den behövt byggas ut om utbildningsbehovet ökade. Nu är det inte så, då det snarare finns en viss överkapacitet i dagens infrastruktur.

Bara så kan Försvarsdepartementet se att man kan komma upp i de 745 miljoner SVD talar om. Det är alltså inte siffror från vare sig Försvarsmakten eller Försvarsdepartementet, som SVD använder.

Men även om avhoppen någon gång skulle bli så höga som 30 %, så skall det ställas mot värnpliktssystemet där 70 % inte gick vidare i Försvarsmaktens insatser eller som officerare.

Hälsoskäl bakom avhopp

SvD skriver idag om rekryteringen till försvaret. Försvarsmakten har hittills slutfört en enda grundutbildningsomgång i det nya systemet, där uppgick avgångarna till 16 procent.

Under värnpliktstiden var avgångarna tio-tolv procent, men det är inte jämförbara siffror eftersom värnpliktiga naturligen var förhindrade att självmant lämna utbildningen.

I den andra grundutbildningsomgången, som är mindre i omfattning, handlar det enligt uppgift om cirka 60 av 300 inryckande som inte fullföljer utbildningen. Det statistiska underlaget är alltså synnerligen begränsat ännu.

Att fler rekryter än Försvarsmakten tidigare bedömt hoppar av visar att urval och tester kan behöva utvecklas i rekryteringsförfarandet. Det visar också vikten av att Försvarsmakten ger en rättvisande bild av utbildningen i sina rekryterings- och informationskampanjer. Det visar också att utbildningen är intensiv och ställer krav på rekryterna.

Men det absolut dominerande skälet till avhopp i omgång ett var dock hälsoskäl. Fel förväntningar inför utbildningen anges som skäl för hälften så många avhopp som hälsa, enligt en redovisning från Försvarsmakten.

Frivilligt rekryterade soldater kommer att ställa högre krav på den grundläggande militära utbildningens innehåll och kvalitet. Det är bra att kraven ökar för det är kvalitetsdrivande och ger bättre soldater.

Pliktutredningen utgick från en rekryteringsgrad om ca 70 procent från GMU:n. Försvarsmaktens antagande var 85 procent. De begränsade erfarenheter vi har hittills pekar på ett resultat någonstans mellan dessa siffror.

Regeringen angav i propositionen ”Modern personalförsörjning för ett användbart försvar” att vi inte utesluter att rekryteringsgraden från GMU kan komma att bli lägre än den som Försvarsmakten antagit, och att Försvarsmakten mot denna bakgrund måste upprätthålla en beredskap för att öka eller minska utbildningsvolymerna i förhållande till de erfarenheter som kommer att vinnas under de närmsta åren.

Försvarsmaktens rekrytering till GMU:n går mycket bra. Försvarsmakten har haft ett mycket högt söktryck till den frivilliga militära grundutbildningen, med tio sökande per plats.

Den första omgången av GMU ledde till att sjuttiosex procent av de som ryckte in på utbildningen kunde anställas som soldater. Det är det omvända förhållandet jämfört med värnpliktssystemet, då sjuttio procent eller mer av soldaterna inte ville fortsätta i Försvarsmakten efter utbildningen.

Kvaliteten på rekryterna har hittills varit högre än under de senaste omgångarna av mönstring för värnpliktstjänstgöring. Försvarsmakten har i princip redan nu nått årets mål för anställning av soldater.

Annonser