Vargen kommer?

Att Försvarsmakten länge har efterfrågat rekrytering på frivillig grund; att det funnits 22 000 sökande på 2 400 platser i den frivilliga grundutbildningen; att de frivilligt rekryterade soldaterna haft bättre resultat i tester och urval (mönstring) än de senare omgångarna värnpliktiga; att övergången från genomförd GMU till anställning varit mycket hög; och att rekryteringen av anställda soldater gått bättre än förväntningarna är väl inte direkt faktorer som dominerar texterna på ledarsidan i Svd.

Med anledning av måndagens ledare kan man notera följande:

* Ansvaret för rehabilitering skiljer sig inte gällande anställda soldater som gör insats i det nya systemet, jämfört med de anställda soldater som gjorde insats i det gamla systemet.

* Problematiken med post-traumatisk stress är faktisk och allvarlig, och fanns redan i det gamla personalförsörjningssystemet. Arbetsgivare har länge haft att förhålla sig till detta gällande individer som gjort militära insatser.

* De soldater som utfört Sveriges internationella insatser har länge varit just anställda, med civila arbetsgivare som rimligen känt till att de personer man har anställt haft försvarsintresse och gjort insatser. En icke oväsentlig andel av soldaterna i det gamla systemet har dessutom gjort fler än en insats. Tradition finns också i reservofficerssystemet.

* I måndagens Svd kopplades också unga människors fysiska hälsa samman med frivillig rekrytering. Den fysiska statusen bland unga är densamma oavsett hur försvaret rekryterar.

* Svd:s ledarsida refererar till en FOI-undersökning av materielkostnaders utveckling över tid. Rapporten ger en bra bild av hur utvecklingen sett ut, men det är långt ifrån givet att det går att extrapolera resultaten för framtida anskaffningar.

* Hänsyn behöver t.ex. tas till länders nu förändrade materielförsörjningsstrategier och ”pooling and sharing”. Det är alldeles uppenbart att Europas länder inte längre kommer utveckla och anskaffa materiel på samma sätt som tidigare. Ingen kan eller vill betala för det. Den med Norge gemensamma utvecklingen och anskaffningen av Archer-systemet sparar Sverige 400 miljoner kronor, över tid, och illustrerar potentialen i samarbete.

* Rapporten redovisar som jag förstår det anskaffningskostnad per enhet. Utvecklingen gör ibland att en förmåga kan upprätthållas med färre men mer kapabla plattformar. Men många länder tänker snarare i termer av förmåga, än antal.

* Rapporten beskriver att för tunga materielsystem som stridsflyg, korvetter och ubåtar har ökningen i kostnadsutvecklingstakten avtagit. Sverige är ett av de få länder som verkar ha lyckats bryta den exponentiella kostnadsökningen inom dessa områden, vilket vi vet eftersom exportaffärer ger oss möjligheten att jämföra med kostnaderna för andra system, som JSF.

* Ett system som FOI-rapporten särskilt pekar ut som belastat av fortsatta kostnadsökningar är helikoptrar. Givet generationsskiften och hur de tidigare anskaffades gäller det säkert. Men kostnaden för att anskaffa Blackhawk, som köps färdig och direkt från produktionslinjen, är i storleksordningen hälften av den för utvecklingsprojektet helikopter 14.

* Det svensk-tyska initiativet syftar just till att skapa nya vägar att utveckla, anskaffa och underhålla materiel, utbilda och öva soldater, samt att dela på förmågor. Det skall delvis ses som ett svar på den utveckling rapporten beskriver, som annars tillsammans med finanskrisens försvarsnedskärningar skulle hota Europas samlade förmågor.

Annonser
%d bloggare gillar detta: