Rimligt att följa upp situationen för den gripne moståndsmannen i Afghanistan

Ekot rapporterade igår att svenska ISAF-soldater överlämnat en gripen afghansk motståndare till afghanska myndigheter. Detta är den bild jag givits av händelsen: Det är första gången de svenska soldaterna gripit en motståndare. Det är nämligen i första hand afghanska myndigheter själva som griper motståndsmän. Afghanistans regering har jurisdiktion på eget territorium.

I samband med en beskjutning av ISAF-soldater greps två personer. Den ene, som var oskadd, greps av de afghaner som ISAF samverkade med på plats. Den andre motståndsmannen var skadad och gavs därför vård på plats av svenskar. Vi är enligt min uppfattning skyldiga att ge vård till skadade motståndare. Han överfördes därefter först till ett tyskt fältsjukhus och därefter till ett afghanskt fältsjukhus, under uppsikt av Röda Korset.

I lördags besöktes han, enligt uppgift till Försvarsdepartementet idag, av en svensk läkare, som konstaterade att hans hälsotillstånd förbättrats.

De svenska soldaterna agerade efter beslut av ISAF, som ytterst agerar på FN-mandat, i enlighet med kommandokedjan.

Den svenska regeringen har under lång tid försökt få ett avtal till stånd med Afghanistans regering gällande överföring av gripna afghaner, för att säkra att de skyddas mot dödsstraff och att inspektion av deras förhållanden tillåts. Förhandlingarna har ännu ej lett fram, eftersom Afghanistan inte lämnat dödsstraffet.

En större fråga är vikten av att Sverige och många länder trycker på för att Afghanistan skall avskaffa dödsstraffet, samt fullt ut respektera förbud mot tortyr i internationella konventioner. Frågan berör nämligen hela det afghanska folket och kan dessutom påverka det långsiktiga stödet för insatsen i ISAF-länderna. Vi är där för att värna mänskliga rättigheter, därför är det centralt att Afghanistans regering där självt respekterar mänskliga rättigheter fullt ut.

Det är rimligt att Sverige följer upp situationen för den gripne person som överlämnats till Afghanistan.

Moderaterna markerar stöd för ISAF-soldaterna i Afghanistan

Igår gjorde vi i moderaternas partistyrelse ett uttalande om insatsen i Afghanistan, på vårt möte inför partiets stämma i Västerås. Det är rätt, viktigt och riktigt att markera stöd för de kvinnor och män som väljer att delta i ISAF och därigenom tar risker för att hjälpa andra.

Jag bifogar här uttalandet i sin helhet:

Sverige ska föra en aktiv utrikespolitik som väcker respekt i omvärlden. Det kräver en politik som formas av tydliga värden, ambitioner och målsättningar. Demokratin, folkrätten och de mänskliga rättigheterna är den moderata utrikespolitikens hörnstenar.

Sverige har en lång tradition av en aktiv utrikespolitik som också innebär att vi deltar i internationella insatser för att främja frihet, demokrati och mänskliga rättigheter i olika delar av världen.

Sverige deltar idag i den av FN beslutade insatsen ISAF för det afghanska folkets skull, för att bidra till ökad säkerhet och samhällsuppbyggnad i en mycket orolig del av världen och för Sveriges egen säkerhet.

I en globaliserad värld går det inte att låta länder falla sönder och upplåtas som bas för förtryck och terrorism. Problemen kommer då, som visade sig den 11 september 2001, att nå omvärlden och kunna drabba också Sverige och svenska medborgare.

Den svenska Afghanistandebatten behöver perspektiv. Det har just hållits presidentval i Afghanistan, ett land som före 2001 kontrollerades av en av de mest extrema diktaturer världen sett.

Ett par miljoner flickor går nu i skola, andelen av befolkningen som har tillgång till hälsovård har tiodubblats och Afghanistan leds numera av en demokratiskt vald regering och president. Allt detta vill extremisterna stoppa. Ofta glöms det bort att de som värst drabbas av extremismens våld är Afghanistans egen befolkning.

Utan Sveriges och ISAFs närvaro skulle demokratin i Afghanistan snabbt gå förlorad, kvinnor och flickor skulle förlora de rättigheter de nu börjat vinna och landet skulle än en gång komma att utgöra bas för träningsläger för internationell terrorism. Detta skulle bidra till att destabilisera hela regionen, inklusive Pakistan, och komma att påverka också oss.

Den militära insats som 42 länder – däribland Finland, Norge och Danmark – gör tillsammans på FNs uppdrag gör stor nytta men är inte tillräcklig för att hjälpa Afghanistan till en bättre framtid. Det krävs också diplomatisk närvaro, stöd till rättsstatsuppbyggnad, fria medier och bistånd för ekonomisk och social utveckling. Det är särskilt angeläget är att utöka stödet till uppbyggnad av landets eget rättsväsende, polis och domstolar.

Genom att bidra till uppbyggnaden av Afghanistans eget försvar och polis stärks landets regerings möjligheter att ta ansvar för den egna säkerheten.

Sveriges närvaro är långsiktig. För att bättre möta riskerna och bättre kunna skapa säkerhet över hela ytan i den del av Afghanistan som Sverige ansvarar för kan det militära bidraget behöva öka jämfört med idag.

Varje internationell militär insats är förknippad med risk – annars skulle en militär insats inte vara nödvändig. De svenska soldaterna agerar mycket professionellt och löser sina uppgifter väl. Försvarsmakten bär ansvar för att riskerna möts med rätt utbildning, övning och utrustning för de svenska soldaterna.

För alla som anser att mänskliga rättigheter inte bara ska vara text på ett papper, utan något som skall tillkomma varje människa, borde den FN-beslutade insatsen i Afghanistan vara grundläggande.

Vikten av val

Den politiska terminen är igång igen efter sommaruppehållet. För egen del har sommaren i hög grad präglats av debatten om situationen i Afghanistan.

I skrivande stund återstår ännu att få besked om det slutliga utfallet av presidentvalet, men redan det faktum att valet har genomförts är av stor betydelse. Extrema grupper i landet hade uttryckligen satt som mål att inte bara störa utan också förstöra valet. Det lyckades inte.

Igår besökte jag specialförbanden i Karlsborg. Dagen inleddes med att vi följde en övning i luftlandsättning från ett Hercules, som därefter följdes av demonstrationer av andra av specialförbandens förmågor. Min bild är att de svenska specialförbanden håller hög internationell klass. De personer som ingår i förbanden imponerar med sin stabilitet och kompetens.

Just kompetensaspekter försökte jag i en artikel i SVD i somras lyfta in i försvarsdebatten. En anledning att de svenska soldaterna i Afghanistan kunnat hantera de beskjutningar som förekommit inför valet så väl är, att de som nu är på plats i PRT MES är bland de bäst utbildade soldater Sverige haft på senare år. Många tjänstgjorde tidigare i NBG och har därmed lång erfarenhet innan de gick in insatsen i Afghanistan.

Ett syfte med det nya personalförsörjningssystemet – rekrytering på frivillig grund, samt övergång till stående och kontrakterade förband – är att skapa förutsättningar för svenska soldater att få bättre utbildning och övning, samt erfarenhet från insatser tillsammans med sina förband. Att göra insats är ett av de svåraste uppdrag en svensk kan få. Detta måste kopplas till vikten av ökad kompetens och erfarenhet, som kommer med det nya personalförsörjningssystemet.